Veckans läsarbrev: Var finns den nya tidens rolighetsministrar?

I Göran Häggs bok Författarskolan, kunde man läsa att redan i den äldsta av svenska lagar, Äldre Västgötalagen från ca 1225, stadgades att en ”lekare” som försöker underhålla är rättslös. Snart åttahundra år har gått, men fortfarande upplevs den som försöker roa andra att inte vara seriös. Det är inte meningen att vi svenskar ska ha roligt, vi ska arbeta hårt och betala skatter.

Ändå fanns en tid i vårt land då ”rolighetsministrar” var uppskattade. Vi hade till och med en statsminister, som med allvarlig min drog roliga historier. För ganska många år sedan anordnades skrattkurser, eftersom skrattet sägs ha en läkande effekt på människokroppen. Varför det aldrig fick något genomslag vet jag inte, ovana som tydligen svenska folket var, kanske det skrattades på fel ställe.

Men visst är de flesta födda med humor, men det måste ju också finnas någonting att skratta åt. Före och under andra världskriget skrevs satiriska kåserier och de så kallade pilsnerfilmerna gjorde stor succé på biograferna. I svåra tider behöver folket roas för att glömma allt eländes elände, det är ett gammalt välkänt recept. Men humorn hängde kvar även efter kriget och fick vi en period då revyer reste runt i Folkparkerna och gjorde bejublade framträdanden. Av någon anledning tog det roliga slut på sjuttiotalet, då allt började handla om politik.

Det kanske inte var så konstigt att ett tidigare läsande folk slutade köpa böcker, gå på teaterföreställningar eller se  svenska filmer, det var deprimerande istället för roligt. Det var först när Lasse Åberg roliga film Semesterresan sablades ner av kritiker, som biobesökandet åter tog fart. Det visade sig att svenska folket var precis så enkla i sina vanor, som bokförlagen, teatrarna och filmbolagen inte trott. Buskis togs emot med öppna armar efter att Nils Poppe dragit igång sina sommarföreställningar och som fått flera efterföljare.

‘Men var finns den nya tidens ”rolighetsministrar” och kåsörer som kan utnyttja det minst sagt humordödande samhälle vi fått, till någonting skrattretande?

Dagens tidningar är lika deprimerande som sjuttiotalets humörlösa böcker, teatrar och filmer. Vårt lands invånare behöver skratta, för att lätta på de spänningar, som byggs upp genom ett allt kärvare samhällsklimat. Visst måste väl någon se det som en utmaning?

Sven-Erik Hemlin