Ge oss ättestupan åter! - News55
Annons
Annons

Ge oss ättestupan åter!

Är någon tusenlapp mer i pension verkligen en bagatell? Och är det verkligen personerna som står närmast i tur att bli dementa som bör bekosta vården av de som redan är där?

I dagens debattinlägg ifrågasätter författaren Inga-Lisa Sangregorio starkt en nyligen publicerad ledare signerad Expressen.

Annons
Annons

Demensvård är viktigare än höjd pension, hävdade Expressens ledarredaktion nyligen: ”För vad är väl någon tusenlapp mer i pension mot att alls få en plats på demenshemmet?”

Det är en intressant text av flera skäl.

Det första är det ohöljda föraktet för något så obetydligt som ”någon tusenlapp mer i pension”. För ledarskribenten är detta en så bagatellartad summa att den bara är värd att ironisera över.

      LÄS MER: Allvarliga brister i dagens pensionssystem

De senaste årtiondenas exempellösa reallöneökningar i kombination med fem jobbskatteavdrag och närmast obegränsad tillgång till billiga krediter har gjort den svenska medelklassen okänslig inför hur många människors liv som faktiskt skulle förbättras av ”någon tusenlapp mer i pension”.

Någon gång kan något öga tåras inför ett barn som definieras som fattigt – men gamla har sig själva att skylla, eftersom tidigare generationer inte anses ha ”arbetat”.

En av mina vänner hade arbetat i stort sett heltid, hela livet. Med lågavlönade yrken inom kultursektorn har hon därefter skött sina föräldrar i många år. Hon kunde många språk och hade rest mycket i sin ungdom. Men som pensionär hade hon knappt råd att köpa ett månadskort.

Annons
Annons

Veckans höjdpunkt var pappersinsamlingen: hade hon tur kunde hon hitta relativt färska tidningar i kassarna i trapphuset. För henne skulle ”någon tusenlapp mer i pension” ha gjort en enorm skillnad, medan de överbetalda predikanter som läxar upp oss från diverse ledarredaktioner knappt ens verkar ha märkt hur stora skattelättnader de fått.

Lyckligtvis slapp hon hamna i den demensvård som tydligen just hon borde bekosta. Vila i frid, Brita.

      LÄS MER: Dementa lämnas inlåsta och ensamma på Attendoboende

Det andra skälet till att ledartexten intresserar mig, är tanken på att det är personerna som står närmast i tur att bli dementa som bör bekosta vården av de som redan är där, eftersom det är de som på kort sikt antas ha mest att vinna på en utbyggd demensvård.

Med samma logik kunde man hävda att det är människor i fertil ålder som bör bekosta barnomsorgen. Vad är någon tusenlapp mer i lön eller mindre i skatt mot att få en dagisplats?

Annons

Nu är ju dagens föräldrar i den lyckliga sitsen att få dagisplats utan att behöva avstå från lön eller betala mer i skatt än andra, faktiskt tvärtom. Själv fick jag barn på sextiotalet, då en fatal kombination av sambeskattning, höga marginalskatter och ytterst få daghemsplatser gjorde att min familj under fyra års tid förlorade pengar på att jag arbetade heltid i ett akademikeryrke.

Mer än femtio års heltidsarbete har gett mig en pension på 13 465 kronor i månaden, före skatt. Om detta vore allt jag hade att leva på skulle det inte vara så muntert.

       LÄS MER: Politikernas utmaning påbörjad – ska leva som pensionärer i en vecka

Fast jag antar att jag bör se fram emot en plats i den trivsamma demensvården.

Allvarligt talat: hur svårt kan det vara att begripa att en tusenlapp som den som tjänar femtiotusen knappt märker kan innebära en enorm skillnad för den som aldrig kan unna sig något extra?

Är det inte rent av sannolikt att den som aldrig har råd med något utöver det absolut nödvändiga – en resa, ett teaterbesök – löper större risk att bli dement i förtid? Och även om detta inte är fallet blir frågan hur många år någon ska behöva leva på existensminimum eller näst intill, i förhoppning om att denna misär kan leda till det som tydligen är det hägrande målet: en plats på ett demensboende.

Annons

I jämförelse framstår ättestupan som ett lockande alternativ.


Inga-Lisa Sangregorio, författare och frilansjournalist

Annons
Annons
Ge oss ättestupan åter!
Läs nästa artikel Ge oss ättestupan åter! Ge oss ättestupan åter!