News55

Jan Scherman: Sveriges riksdag slår ett unikt rekord i åldersfascism

Artikelbild
Jan Scherman
Jan Scherman
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 08 jan. 2019

Sverige skryter om sin demokrati, sin yttrandefrihet, sin välfärd och en unik modell för medbestämmande och tillväxt. Ett land där alla räknas. Men det är fyllt med åldersfascism, skriver idag Jan Scherman i en debattartikel på News55.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Ett nytt politiskt läge har uppstått i USA när det nya Representanthuset häromdagen fick en demokratisk majoritet med Nancy Pelosi som talesperson. Det är mycket som är märkligt med detta ur ett svenskt perspektiv. Inte bara för att en kvinna tar täten, eller för att rekordmånga kvinnor är invalda i denna nya kongress eller att för att fler minoritetsgrupper valts in. Allt detta är sammantaget en unik mångfald. Men det som nog sticker ut mest är det faktum att hög ålder och lång erfarenhet fått ta rejäl plats alltmedan Sveriges riksdag allt tydligare blivit ett unket palats för äldre-diskriminering. USA lyfter alltså fram och hyllar politiker med mångårig livserfarenhet. Pelosi är på väg mot 80 år. I Sveriges nyvalda riksdag är det rekordfå äldre. Sveriges skrytvalser om vår demokratiska modell skyms alltmer av en gigantisk skämskudde, som står för att vi regelbundet stöter ut människor på grund av ett kulturellt åldersstreck.

Jag i likhet med många andra följer med intresse amerikansk politik. Donald Trump född 1946 och alltså 72 år har fått sin första utmanare inför nästa presidentval. Det blir senatorn Elizabeth Warren, som bland annat arbetat som politiskt sakkunnig under Barack Obama. Hon är bara 69 år. Det är också möjligt att den tidigare vicepresidenten Joe Biden kommer att kandidera. Så också Bernie Sanders som ju förlorade mot Hillary Clinton. Där har vi en nummerserie på 76, 77 respektive 71 år. Även New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg har seglat upp som en tänkbar kandidat för Demokraterna. Också han en 70+ person. Är det någon som hört någon invända att tongivande politiker i en av världens äldsta och mest anrika demokratier är för gamla?

Representanthusets nya taleskvinna, demokraten Nancy Pelosi, är 79 år. När hon svors in häromdagen så beledsagades det av många respektfulla och berömmande ord. Även från politiska motståndare. Jag hörde inte någon anföra något negativt om att hon snart fyller 80. Och den framlidne republikanen John McCain arbetade på som senator in i det sista. Han blev 81. Jag kunde snackat om Storbritannien med en Jeremy Corbyn snart 70. Theresa May tillhör generationen från 1956. För den som anför Frankrike eller Österrike så är en Emmanuel Macron och en Sebastian Kurz ungdomliga undantag i ett Europa där hög ålder är respektfullt och attraktivt. Hög ålder är en politisk merit runt om i Europa. Och faktiskt i hela den demokratiska delen av världen. Men inte i Sverige.

Det Sverige som ofta brukar skryta om sin demokrati, sin yttrandefrihet, sin välfärd och en unik modell för medbestämmande och tillväxt. Ett land där alla räknas. Den verbala varmluften är nu mer unken än någonsin tidigare. Mot till exempel den amerikanska respekten för erfarenhet står en aningslös svensk åldersfascism. Vår nyvalda riksdag slår ett unikt bottenrekord. Av 349 ledamöter är endast sex över 65 år. Det är 1,7 %. Av Sveriges drygt 10 miljoner invånare är i verkligheten cirka 20 % i kategorin 65+. Medelåldern är dramatiskt överrepresenterad och över 200 riksdagsledamöter är i åldersgruppen 30 – 49 år. Det är nästan 60 % mot den verkliga andelen i av vår befolkning på cirka 40 %. Utvecklingen går entydigt mot en dramatisk ökning av äldre.

Enligt SCB kommer Sverige att ha ungefär 13 miljoner invånare år 2070, och av dessa kommer var fjärde vara äldre än 65 år. Alltså 3 250 000 människor. Sverige tycks vara världsmästare i åldersdiskriminering. Alla de åtta riksdagspartierna bär ett stort ansvar för detta då ju utgallringen sker ursprungsvis genom de nomineringar av kandidater till riksdag, kommuner och landsting som partierna ansvarar för. Systemfelet handlar inte om de ungas rätt till inflytande och platser i vårt parlament, utan den totala bristen på mångfald som de facto gör Sveriges representativa demokrati till en enda monumental form av enfald.

Demokratins legitimitet bygger på en lång rad olika saker. Dit hör ett partiväsende som har en stark och växande kader av medlemmar. På den punkten felar det. Medlemsantalet minskar totalt sett och de åtta riksdagspartierna samlar nu totalt omkring 250 000 partimedlemmar. Det är lika många som varje vecka tittar på SVT:s program Helgmålsringning! Politikernas kontakt med sina väljare är också ett av de centrala områden som behövs för en väl fungerande demokrati. Också här felar det.

I en Novus-undersökning, som gjordes i samband med den tv-serie om demokratin jag producerade nyligen – “Länge Leve Demokratin” – uppgav 45 % av riksdagsledamöterna att de har för lite tid att träffa sina väljare. 25 % gjorde bedömningen att de ägnar sig åt interna administrativa uppgifter halva sin arbetstid. Och mer än hälften, 52 %, svarade att de får för lite stöd av sina partier. Ett tredje område, som är avgörande för ett demokratiskt statsskicks styrka, är förstås att de valda ombuden, som till exempel vår riksdag, i rimlig nivå ska vara representativa för folket. Proportionerna mellan unga, medelålders och äldre bör vara i acceptabel balans. I den svenska modellen är demografin i riksdagen perverst snedvriden. Partierna tappar alltså medlemmar, de valda politikerna hinner inte träffa sina väljare och till yttermera visso är riksdagens ledamöter inte åldersmässigt representativa. Riskbilden är inte bara påtaglig och tydlig. Den är hotfull med uppenbar risk för fortsatt ökat politikerförakt, som inte bara grundar sig på populistiska fördomar, utan också består av det faktum att förtroendevalda till del saknar den kompetens som grundar sig i lång livserfarenhet.

Jag hade egentligen tänkt att det inte skulle vara nödvändigt skriva om att många år är mycket erfarenhet. Att hög ålder är en merit. Att visdom ofta hänger ihop med att ett långt liv varit en mångårig lärdomsresa. Att de äldres kunskap är viktigt i nuet och för framtiden. Så självklart att alla vet och förstår. Klart som korvspad som vi korvälskare brukar säga. Tanken sprack redan när jag för några sedan skrev boken ”Räkna med känslorna” och avslutade med ett helt kapitel på temat – gammal är inte äldst. Och nu är det alltså ta mig faen dags igen. Läget är mer alarmerande än någonsin tidigare.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS