Svar på tal: Jag "kämpar" visst mot cancern, Stefan Einhorn

Den 13 oktober publicerades här en krönika av professorn och cancerläkaren Stefan Einhorn. Rubriken löd “Vi ‘förlorar’ inte ‘kampen’ mot cancern”.

Einhorn menar att cancern inte är en “kamp”. Att man genom att kalla det för en strid skuldbelägger de som eventuellt “förlorar” kampen, precis som att de har misslyckats eller inte kämpat nog. Att ordet “kamp” sänder signaler att patienter skulle kunna påverka sin cancer, vilket han menar att man absolut inte kan.

För mig som cancerdrabbad är hans ord ett slag i ansiktet.

      LÄS MER: “Vi är många som inte undrar om, utan när”

Jag har full respekt för Einhorn och självklart ska ingen skuldbeläggas för att man fått cancer. Naturligtvis inte. Men – Einhorn verkar utge sig för att prata för alla cancersjuka. Jag förstår att det baseras på möten med patienter. Men det är ändå hans sanning. Det är definitivt inte min.

För när Einhorn säger att det är fullständigt meningslöst att försöka bekämpa cancern när den väl uppstått – då tar han ifrån mig som cancersjuk något väldigt viktigt.

Han tar ifrån mig mitt hopp.

      LÄS MER: Ny teknik påvisar dödlig cancer

Nej, kanske kan jag inte bekämpa cancern. Kanske kommer jag att dö i denna sjukdom. Men att säga att jag lika gärna kan luta mig tillbaka och att allt är i sjukvårdens händer – det går emot allt som är jag.  Jag behöver tro på att det finns en chans att övervinna denna sjukdom, eller åtminstone hålla den i schack. Det innebär inte att jag stuckit huvudet i sanden och inte accepterat att jag drabbats. Nej då. Men det innebär inte heller att jag måste sitta still och bara vänta och se vad som händer.

      LÄS MER: Bengt Magnusson fri från cancer

För mig är ”kampen” – en chans att överleva. För mig är ”striden” – ett hopp. Och jag förbehåller mig faktiskt rätten att kämpa.

Det finns nämligen inte bara en sanning och man kan förstås inte dra alla cancersjuka över en kam – som Einhorn gör. Det finns lika många olika människor som cancerdiagnoser och vi tacklar den här sjukdomen på skilda sätt.

Vissa lägger sitt öde i Guds händer. Andra ger upp. Vissa accepterar faktum och hoppas på det bästa. Och andra, som jag, ser denna sjukdom som en fiende att bekämpa. En strid. En kamp. Som kan vinnas eller förloras.

      LÄS MER: Harald Norbelie – “nu gäller det mig”

Och om jag dör så ja, då har jag kanske “misslyckats”. Men att förlora är för mig inte samma sak som att vara en “förlorare”. För mig är det viktigaste att om den dagen kommer så vill jag veta att jag åtminstone kämpade. Jag behöver det.

Så – den kampen du så hårt förkastar, Einhorn – den är mitt hopp. Och det vill jag väldigt gärna ha kvar.

För det är detta hopp som gör mig – levande.

Liselotte Erndin Dahlberg, journalist, bloggare och ”kämpe”