Björksnaps, rencarpaccio och sotad röding - gott men dyrt i vildmarken

Platsen är Björkliden allra längst upp i norr, vid Torne träsk. Krogen heter Lapporten, och man undrar hur länge den får göra det innan starka krafter kräver att namnet ändras till Sameporten eller nåt annat.

Man förundras över att hamna på en finfin restaurang mitt ute i nowhere, i den iskalla och ödsliga fjällvärlden. Och hur har de hittat hit, alla japaner, fransmän, amerikaner, holländare, norrmän och andra exotiska varelser, vars språk surrar i matsalen? Blandat med lite svenska.

Här är de i alla fall, och här är jag just nu, full av aptit som vanligt. Och nyfiken. Och nu har jag ätit två middagar här på Lapporten – utmärkta, men dyra.

Ska inte gnälla så mycket mer om priserna, hellre fokusera på maten, men nog är 210 kronor för ett glas ordinärt rödvin väl magstarkt, liksom 204 kronor för en sexa gin (!!), för att inte tala om 75 kronor för en liten skål vaniljglass, som marknadsförs som hemlagad men sen erkänns vara industritillverkad (och av billig kvalitet).

Det är roligare att snacka om det positiva! Som gårdagens inledande carpaccio på ren med utsökta tillbehör, bla.a. löjrom (som jag tror var sikrom, men inget fel i det):

Fotsättningen smakade också utmärkt, sotad rödingfilé med rostade jordärtskockor, svart (burk-)kaviar, friterad grönkål och en sås som kallades beurre blanc, men snarare var ett mellanting mellan hollandaise och mjölbaserad vitvinssås. Gott,

I kväll öppnade jag med nånting som hade det lockande namnet “norska kusten”. Räkor, krabba och laxrom på toast, med vad som uppgavs vara hemmagjord majonnäs (tillåt mig tvivla). Om inte lakeräkorna varit aningen träiga (hallå, Lapporten, det finns bättre sorter, fast lite dyrare!), hade den rätten – elegant upplagd som den var – fått mer än godkänt.

Sen kom hela nordpolsbesökets emotsedda höjdpunkt, rökt, lättstekt reninnanlår med renkorv, sotad purjolök, murklor, tranbär och stekt lök. Renköttet, format som en tournedos, var himmelskt mört och alldeles utsökt och tillbehören lika utsökta, särskilt den sotade (ugnsbakade) purjolöken. Murklorna förekom bara, sparsamt och ytterst finhackade, i en gräddsås, som det – som alltid på krogarna – var alldeles för lite av, bara några små stråk – så jag bad om mer och presenterades välvilligt en stor skål härlig murkelgräddsås, som det var en fröjd att äta med sked. Fast priset för den här paradrätten var, återigen, i saftigaste laget: 420 kronor.

Höll på att glömma gårdagens ostbricka, med lokala, fina ostar, bl.a. en goudavariant från Jokkmokk och en parmesan av mjölk från fjällkor. Mycket trevligt!

Tänker heller abslut inte glömma restaurangchefen Ankis hemlagade snaps på björksav, späda björklöv och en gnutta lime. En upplevelse, och ett fynd för 25 kronor centilitern. (Att jämföra med ockerpriset på gin).

Måste också nämna servicen, som var av yppersta klass, och kockarnas effektivitet – här behövde man inte vänta länge på sin beställning, trots hårt tryck i matsalen.

Så, Björkliden och restaurang Lapporten: hurra för lokala delikatesser i spännande presentationer och bu för orimliga priser på – framförallt – viss alkohol. Jag kommer gärna tillbaka –  och dricker gott fjällvatten till maten.