Blygsam svamppremiär, men ljuvlig!

Över vårt lantställe regnar det aldrig. Nästan i alla fall. Skurarna tar liksom en omväg. Följden blir att den goda svampen ofta torkar bort.

Men för en dryg vecka sen måste nån granne ha dansat regndans, för det kom 30 millimeter. Och de små gulingarna, som väntat så länge, fick kraft att titta upp.

På några av de “säkra” ställena var det fortfarande tomt. På några andra hade någon kommit före och plockat rent (grattis). Men i några svårtillgängliga gläntor lyste det gult.

Den eufori som väller fram när man plötsligt står framför grupper av knallgula kantareller, som bara ropar “kom och ta oss” – den kan bara förstås av en som upplevt  den. Den får endorfinerna att explodera i kroppen. Det måste vara som att vinna högsta vinsten. Tror jag, har aldrig gjort det.

Den lilla högen på bilden räckte till att, smörstekt, toppa en rätt med färsk pasta och kyckling i gorgonzolasås i kväll.

Att ha snubblat runt i två timmar bland gräs och grenar, uppvaktad av flugor och fästingar, kändes plötsligt som väl använd tid.

Och i natt ska det visst komma lite mer regn. T.o.m. över “vår” svampskog. Yippeee!