Gjorde jag skandal eller skrev historia på fina göteborgskrogen i går kväll?

28+ är en av Götets kroginstitutioner. Toppklass, tjusigt, perfekt i alla avseenden (förutom möjligen att man stundom blir kallad “min herre”, men det kanske var på skoj?).

Och här gjorde jag vad ingen gjort på detta ärevördiga ställe på flera år, enligt samstämmig vittnesbörd: drack snaps till lyxmaten.

Vid bordet intill satt en representant för Svenska Akademien, landets mäktigaste bokförläggare och ett toppnamn ur näringslivsgräddan. Trevliga herrar, jag kände dem alla, mer eller mindre. Självklart drack de vin, säkert dyrt. Som alla andra i lokalen.

Men efter att ha sippat rödvin på bokmässan en hel eftermiddag, kände jag för en kall öl och en ännu kallare liten rackare. Men ni skulle varit med: när snapsarna kom in på mitt bord utbröt högljutt glam och stora leenden runt bordet bredvid. Som en man halade etablissemanget fram sina mobilkameror och plåtade ivrigt den udda fågeln intill och hans nubbar.

-Putäll på er grevar och baroner, hojtade jag glatt.

Nej, det gjorde jag inte. Men kunde kanske ha gjort. Och vi skålade; Akademien, bokförlaget, näringslivet och jag, var och en i sin favoritdryck.

-Ni är bara avundsjuka, haha, hävde jag modigt ur mig.

Nubbarna satt förresten långt inne. Servitören förklarade att han inte trodde att restaurangen saluförde såna varor. Han hade aldrig varit med om att nån frågat efter snaps. Men eftersom servicen är perfekt på 28+ tassade han prompt ut i köket och dök – säkert aningen klentroget – ner i frysen. Och längst ner låg faktiskt helt otippat några urgamla snapsflaskor och skräpade, en del bara med lite bottensats i.

Alla bars in och radades triumfatoriskt upp framför mig, till grannbordets oförställda munterhet. Och visst var det en anslående syn, som alltså inte skådats på det här stället på åratal:

Så det blev ett par små magborstare till några av det otal förrätter som ingick i min meny. Därtill en god öl.

När första kötträtten stod för dörren, tyckte jag att jag ändå borde anpassa mig något till rådande kutym på den fina restaurangen och bad om en glas rödvin.

-En intressant tanke, kommenterade servitören artigt.

Han var f.ö. ett under av perfektion. När han presenterade det goda lammet, meddelade han att det kom från Öland, för att minuten senare störta in och under djupa beklaganden och otaliga ursäkter berätta att lammet faktiskt var från Ulricehamn, inte Öland.

Det var väl det jag tyckte.

Nu märker jag att jag kanske raljerar med finkrogen. Allvarligt, det är inte meningen. En kväll där är ett bestående minne, och maträtterna genomgående lysande.

Även utan vin…

Så tillåt mig sluta med en bildkavalkad över några av de topprätter jag unnade mig den här festkvällen och sköljde ner med öl, nubbe och lite vin:

Krämig anklever, toppfräsch liten råbiff med hyvlad tryffel, råstekt havskräfta, gräddig pasta med musslor och kaviar, brödstekt piggvar med en intensiv, gudomlig fond, lammrygg (OBS: från Ulricehamn) med ytterligare en läcker fond, utsökta ostar och mjölkchokladmousse med brynt smör och björnbärsbakelse. Som vanligt på krogen numera var det ganska mörkt. Mysigt förstås – fast bilderna blir lite trötta och gultonade. Den relativa oskärpan beror alltså inte på nubbarna. Men håll till godo: