News55
Detta är en sponsrad artikel

Måltiden blev terapi mot terrorn

Artikelbild
Ulf Elfving
Ulf Elfving
Uppdaterad: 09 apr. 2017Publicerad: 09 apr. 2017

När terrorn slog till i fredags eftermiddag, bara två kvarter och några minuter bort, och vi väl tagit oss därifrån, hjälpte en improviserad måltid oss att komma på fötter igen. Underskatta inte betydelsen av en bit mat och samvaro kring bordet när skräcken och stressen lurar runt hörnet och det gäller att försöka få ner pulsen.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Hustrun och en kompis var på Åhléns, sonen Kasper jobbade bara två kvarter därifrån, och jag cirkulerade i city för att förbereda en lugn och trevlig fredagskväll. Handlade lite godsaker som abborre, sparris, färskpotatis, räkor och gravlax.

Strax före tre ringde kompisen Artur. Han var på Drottninggatan, på möte hos PRO, och hörde lastbilen dåna fram utanför fönstren. (Läs hans känsloladdade berättelse här på News55). Våra fruar var då en liten bit från Åhléns, som de lämnat en kvart tidigare.

Kommunikationen fungerade. Efter en kvart hade jag dem i bilen och kunde köra hem dem från panikens city till svärfamiljens lägenhet på lugna Gärdet. Hann också hämta upp svärdottern Carro och lilla barnbarnet Penny, 10 månader, några kvarter hemifrån. Kasper joggade hem via den redan belägrade Hamngatan och diverse smågator.

Hela tiden smattrade radio och TV fram nyheter, rädslan spred sig och utfarterna ur stan korkade snabbt igen. Penny var den enda som jollrade glatt, än så länge fullständigt ovetande om tillståndet i den värld hon ska växa upp i.

Att ta sig ur stan var omöjligt och skulle vara det flera timmar. Så i stället för att bara vänta, plockade vi upp matpåsarna hemma hos barn och barnbarn på Gärdet och snodde ihop en fredagsmiddag, som kom att verka som balsam för själen mitt i eländet.

Vi satt länge och försökte komma ner i varv, innan vi kunde ta oss hem. Och det var dit jag ville komma: att en samling runt ett matbord med konstruktiva samtal kan fungera som ett plåster på ett sår, som ett ljus i ett mörker eller som en läskande klunk vatten i en uttorkad strupe. Kanske ännu mer om man har tillgång till mat som sätter fart på produktionen av dopamin och serotonin, kroppens eget uppåttjack. Och om man har rätt människor omkring sig, ingenting fungerar väl som socialt kitt och som effektiv terapi som en måltid i empatiskt sällskap.

Alla har inte turen att ha det sällskapet när det behövs som bäst. Låt oss bjuda in dem att dela vårt bord nästa gång det känns angeläget. Så som många stockholmare gjorde redan i fredags.

 

ANNONS