Middag på tåget: the bottom is nådd...

En trött club sandwich i platsfodral med plastbestick och plastglas till – det i och för sig rätt goda – vinet. Ville man inte kladda ner sig med att äta den med fingrarna fick man skära upp den på en pappersservett direkt på bordet. Mycket aptitligt…

Majonnäsen som ska ge den här mackan lite saftighet lyste med sin frånvaro.

Alltså, jag har slutat drömma om gamla tider, när man satt vid riktiga bord och åt mat, som lagats à la minute i restaurangvagnens kök. Det var alltid fullsatt, så att hålla den servicen kan inte ha varit olönsamt. Men lite mer än dagens bistroutbud hos SJ (i dag, förutom club sandwichen, några ostmackor och tunnbrödsrullar, en pastasallad – finns det tristare mat? – och pannkakor med sylt) kunde man väl få önska sig?

Endast på det s.k. Blå Tåget har man på senare år kunnat äta i en riktig restaurangvagn (mycket bra mat, f.ö.). Men när jag försöker provboka plats på detta sköna tåg hittar jag inga avresor alls. Finns Blå Tåget numera bara på Gröna Lund?

Att SJ:s bistropersonal är mycket trevlig är en ringa tröst, när man bespetsat sig på en bra stund i den rullande matsalen. Matsal, förresten… tre pinnstolar vid fönstret eller låga, illröda säten vid lika låga bord, där man oftast sitter med ryggen mot fönstret (!) är  vad som erbjuds.

Ett tag tog SJ hjälp av kocklandslaget för att skapa menyer – med varierande resultat. Man har också tidigare hyrt in nestorn Leif Mannerström för att få lite ordning på maten. Han blev inte kvar så länge. Enligt uppgift blev man oense om vad maten och tillbehören fick kosta.

I första klass kan man fortfarande förbeställa dagens rätt. Bara kalla rätter, den varma matens tid är sen länge förbi, vilket är bedrövligt.  Har inte provat att förbeställa på ett tag men skulle bli förvånad om det bjöd på några gastronomiska krumsprång.

Jag tycker ganska bra om SJ och gillar inte att gnälla (SJ kan ju t.ex. inte rå för att kontaktledningar rivs ner, växlar pajar och strömmen går) – men beträffande maten måste man snart inse att “the bottom is nådd”. Som en tänkare lär ha uttryckt sig för länge sen…