Att få ordning innan livet rinner ut - News55
Annons
Annons

Att få ordning innan livet rinner ut

Farbror G sitter längst ut vid bordet och ser inte att jag har kommit. Hans hår har blivit långt vid sidorna, skägget bildar en vit strut ner mot bröstet. Christina Kellberg skriver en krönika om sina betraktelser kring att bli äldre med ändrade förutsättningar.

Annons
Annons

Det är torsdag. De äter pannkakor under tystnad. Tills någon runt bordet säger: ”Det var gott.”

Farbror G sitter längst ut vid bordet och ser inte att jag har kommit. Hans hår har blivit långt vid sidorna, skägget bildar en vit strut ner mot bröstet.

För bara ett par år sen mötte han mig vid hissen snyggt klädd och i vit keps. I rullatorns korg låg två hantlar och Dagens Nyheters kulturdel. Han måste hålla i gång kroppen, sa han. Och huvudet.

Lägenheten var liten som en kartong, men utanför fönstret kunde blicken glida ut över vattnet, bergen, träden och till andra sidan stan. 

Farbror G cirklade vant runt på den lilla ytan där inne, väjde snitsigt för allt som upptog största delen av ytan. Tavlor på golvet och på bordet, utmed väggarna och på väggarna, i hallen,  duschen och pentryt. I den minimala lägenheten fanns många hundra målningar. Sjuttiofem års målande. Han kallade dem sina barn.

Det är så jag minns honom. I vit keps eller svart basker och en rosa näsduk som vajade som en blomma i kavajfickan. Vi kunde gå ner i matsalen, eller till krogen, som han sa, och ta en bit mat och sedan dricka kaffe uppe hos honom. I pentryt cirklade han runt, ordnade och donade, röjde en fläck åt oss för kaffekopparna, tände ett ljus. Sedan talade vi om gamla tider.

Annons
Annons

Numera är hans syn mycket begränsad. Han har bett mig ta med en stark ficklampa för att kunna orientera sig.

När pannkakorna är uppätna försöker en kvinna i leopardbyxor ta sig fram till teven, samtidigt som farbror G lämnar bordet. Han ser henne inte, kör in i henne.

”Han är så jobbig!” väser hon åt mig. ”Han borde inte vara här.”

”Tala inte så där om dom som är närvarande!” säger en kvinna som sitter ensam kvar vid matbordet. Hon har en fickspegel som hon för fram och tillbaka över ansiktet och säger sedan: ”Är det nån som kan plocka mina ögonbryn? De har blivit så långa.”

”Det är Christina”, säger jag nära farbror G:s vänstra öra.

”Men är det du!” säger farbror G och låter uppriktigt glad. Jag håller fram ficklampan, han tar den, känner på den och trycker på den vita knappen.

”Så underbart!” 

Han lyser på paketet med extrabatterier och läser: ”VARTA. Det här är ju fantastiskt.”

Damen i leopardbyxor har parkerat rullstolen framför teven med Wahlgrens värld – utan ljud.

Farbror G har åldrats mycket sedan jag såg honom för ett knappt år sedan. Nu är han klädd i foppatofflor och grön fleecetröja. Om ett par månader fyller han 99.

Annons

För några veckor sedan flyttades han från lägenheten två trappor ner till en två trappor upp. Här har han omvårdnad dygnet runt sedan han fallit och slagit sig illa.

 Vi rullar förbi julgranen i hörnet av rummet, rikt pyntad med kulor, glitter, stjärna och ljus. Farbror G nynnar: 

Du lilla gran, du är så fin

du luktar barr och terpentin

Hans nya lägenhet är identisk med den förra, men här finns bara en säng och två stolar. Och tavlorna är borta. Bara en av dem står lutad intill väggen vid sängen. Ett hav, ett oändligt blått hav, en fyr vid horisonten. En färgstark sak.

”Den gör att jag kan orientera mig”, säger farbror G.

Jag frågar honom var alla hans saker är. Alla andra målningar, alla foton, alla minneslappar. Allt som verkade som oändliga högar, men som han hade sorterat i minutiös ordning.

Han suckar, slår ett lamt slag med handen mot det magra låret och gör en förtvivlad grimas. 

”De säger att lägenheten ska renoveras. Det här gör mig så stressad och jag får inte bli stressad. Det är inte bra för mitt hjärta. Ordning är viktigt för mig. Jag vill ha ordning. I lumpen fick jag högsta betyg i ordning. Jag måste hinna, jag få ordning på mina målningar. En del ska repareras, en del signeras, andra destrueras. Det är bråttom nu, men jag vet inte vad som händer.”

Annons

Han ber mig tända alla lampor i den lilla lägenheten, men här finns bara en taklampa. 

Jag säger att jag måste gå, och han säger att han förstår det. 

Förra året frågade jag vad han skulle göra på julafton. 

”Ja, du, det blir väl kamrerns julafton”, sa han.

Nu frågar jag inte. 

När jag tagit på mig ytterkläderna ger jag honom en kram, och när jag går säger han högt med ryggen mot mig:

”Glöm mig inte!”

Populära erfarna tankar

  1. Rapport från en frivillig karantän - del fem

    Det är banne mig svårare att pausa livet än att försöka hinna ikapp. Så oändligt många gång...

    Marianne Rundström
  2. Jan Scherman: De som mobbat solidariteten borde sätta i halsen

    I Sverige, liksom i andra länder, utfärdas just nu domarna på ackord. Just nu duger inga åtgärd...

    Jan Scherman
  3. Nu är det dags att lyssna

      Vi som har några år på nacken känner oss sällan som vår ålder. Det finns något fan...

    Artur Ringart
  4. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  5. Rapport från en frivillig karantän - del fyra

    Det är mycket mer spännande att dra upp rullgardinen här i Karantänen. Är det grått och kyligt...

    Marianne Rundström
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel Att få ordning innan livet rinner ut Att få ordning innan livet rinner ut