Först nu inser jag hur värdefull en väl fungerande kropp är

      LÄS MER: Vad är det för fel på karlar i trafiken?

Jag hade som vanligt anmält mig till Tjejmilen och insåg ett par veckor före start att det var hög tid att lägga in en högre växel. Sommarens lugna småjoggande skulle inte förslå långt med de ambitioner jag hade att som vanligt klara ett lopp under timmen.

Smärtan slog till som ett klubbslag. Efter ett par kilometers löpande blev det tvärstopp och jag fick hasa hem. Jag hade turen att snabbt få tid på vårdcentralen och så småningom en remiss till röntgen. Men det var flera veckors väntan, otänkbart när benen värker. Via vänners vänner erbjöds jag en återbudstid på en privat klinik. Efter röntgen blev det ny väntan. Så kom domen, förmedlad av en föga empatisk ortoped. Artros i knäna, en trasig menisk och på det inflammerade muskler i höften. Jo, jag borde ha reagerat tidigare. Den oempatiske ortopeden ryckte lite på axlarna och rådde mig att söka till landstingets artrosskola (där går min 88-åriga mamma också). Fast det var förstås ett par månaders väntetid …

Jag sökte desperat runt på internet och insåg snabbt att där fanns hur mycket information som helst att hämta. Nu vet jag att artros är en folksjukdom som, enligt Reumatikerförbundet, drabbar var fjärde svensk över 45 år. Smärtan beror i det här fallet på att det skyddande brosket blivit ojämnt och att benändarna stöter mot varandra. En trasig menisk (troligen från skidåkning) innebär i sin tur ökad risk för artros.

      LÄS MER: Jag gick i min pappas fotspår på Mallorca

Att hålla sig i form är förstås en god sak, men det hjälper inte mot dåliga gener. Sådana har tydligen jag. Mitt googlande gav ändå viss tröst, många intygade att värken kan minska och att de flesta blir bättre av rätt träning. ”Skaffa dig en second opinion”, sade vännerna. Självklart! Och vad fick jag? Jo, en second,
third and fourth opinion. ”Gör si, gör så!” Jag lydde sonen och sökte upp en kinesiolog, en visserligen omtvistad lära som bland annat hävdar att kroppen är bra på att läka sig själv. Så nu dricker jag flera gånger om dagen en märklig grön dekokt som ska rätta till obalansen i kroppen. Den som har ont är beredd att testa det mesta.

En sjukgymnast som jag kontaktade föreslog att jag skulle använda sulorna Y. En annan invände bums, ”använd absolut inte sulorna Y”. ”Gör knäövningen Z”, sade en naprapat. ”Gör absolut inte knäövningen Z”, sade en annan naprapat. ”Överansträng inte knäna”, sade en expert, ”du riskerar bli övertränad”. En annan expert envisades, ”du måste ta i ordentligt och stärka musklerna och avlasta knäna”.

      LÄS MER: Ny trend inom vården: Hund på recept!

Vid det laget var jag gråtfärdig! Jag fick mer och mer ont av de olika övningarna. ”Det är bra”, sade en tränare på mitt gym. ”Det kommer bli värre innan det blir bättre. Bara att bita ihop!” Det enda som alla var överens om var att cyklande var bra. Så jag cyklar och cyklar och cyklar. Snart är det dags för vinterdäck.

Jag börjar se ett ljus i tunneln, mycket tack vare en erfaren idrottsortoped på Sophiahemmet. Jag styrketränar varje dag, det har givit resultat, och jag behöver inte länge ta starka smärtstillande tabletter. Men jogga kommer jag inte att kunna göra mer. Målet är att i vinter ånyo kunna åka skidor med barnbarnen. Och först nu inser jag hur värdefull en väl fungerande kropp är!