Lill-Babs var min första stora kärlek

Lill-Babs och mina vägar korsades redan i fjärde klass i Hässelby Villastads skola.  Jag gick i fjärde klass och min kompis Kent hade hela insidan av sitt bänklock fullklistrat med bilder på Lill-Babs. Jag var inte sen att ta efter och favoritlåten var ”En tuff brud i lyxförpackning”. Min första stora kärlek. Sedan följde jag som alla andra hennes liv via veckotidningar, tv-framträdanden och svensktoppen.

När jag själv blivit äldre korsades våra vägar på nytt när jag som radioreporter intervjuade henne vid några tillfällen. Hon var alltid vänlig, tillmötesgående och professionell. Trots att jag var ung, amatörmässig och ny i min roll.

Tillsammans med Per Falkman var jag också med och utbildade våra blivande olympier i hur man möter media. Per brukade alltid använda Lill-Babs som referens på en persons genomslag via media. Med Lill-Babs på första sidan ökade veckotidningarna sina upplagor markant.

Och det intrycket av Lill-Babs bestod. Alltid vänlig och tillmötesgående, oberoende av vem eller vilka hon hade att göra med. Senast i fjol var hon med oss runt om i Sverige på News55:s seniorevent. Alltid redo att ge publiken det som förväntades av henne. Hon kom i god tid, gick upp på scenen i rätt tid enligt programmet och trollband publiken. Lill-Babs blandade sina uppskattade, välkända sånger med anekdoter från sitt rika artistliv. Hon kunde sätta sig i knäet på en senior herre – och hävda att han var Klas-Göran som aldrig mer skrev till henne. Publiken älskade det.

Hon berättade också gärna om sitt samarbete med Åke Falck och musikalen ”Annie get your gun” där Åke bestämde att hon skulle göra melodin ”There’s no business like show business” a cappella, det vill säga ren sång och utan ackompanjemang. Det blev en total succé och det var det än idag när hon framförde melodin.

För mig blev Lill-Babs aldrig gammal och trött. När vi möttes var hon alltid glad och energisk. Även om hon inombords kanske inte kände så. Det märkte i alla fall inte jag.

Kärleken var alltid närvarande under hennes framträdanden och hon brukade avsluta med en melodi om att man ska älska varandra. Hon sjöng texten ”Glöm inte att älska” i slutet av sången och hon upprepade frasen flera gånger i det att musiken sakta tonade ut. Jag som var presentatör på scenen mötte henne med en bukett och kramade henne som tack. Och hon viskade ”Glöm inte att älska…” Tack Barbro. Tack för allt.