News55

Malmö måste bli en stad som säger "Det räcker nu!"

Artikelbild
MALMÖ 2017-01-13
Ulf Bengtsson
Ulf Bengtsson
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 25 jan. 2017

Vi kom på 60- och 70-talet.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Vi kom till Malmö – industristaden. Det var Kockums, PLM, Strumpan och Pågens bageri.

Vi kom från Ludvika, Västervik, Marocko, Italien, Örnsköldsvik, Ungern, Kristanstad och Portugal.

Detta blev vårt hem. Ett hem vi inte känner igen idag, och det skrämmer oss.

När jag kom till Malmö 1962 hade min pappa fått jobb i Malmö. Staden kändes stor. Vi kom från lilla Västervik på gränsen mellan Småland och Östergötland. Vi bodde på Kamrergatan. Ett nytt hus med loftgång i ett ganska slitet område. Grannfastigheten hade toalett ute på gården, men där fanns även enfamiljshus.

Det var kanske inte det bästa stället att växa upp i, så vi flyttade till det nybyggda området Nydala som gränsade till Söderkulla och Hermodsdal. Det var 1963 och det rådde högkonjuktur. Fabrikerna letade arbetskraft både i Sverige och utomlands. Här fanns en respekt och nyfikenhet på samma gång.

Idag är området illustrerarat i tidningarna och på nätet att det varit mord och skottlossning där.

Vad hände med vår nyfikenhet och vår respekt ?

Var det så enkelt att vi kom från olika städer och länder? Vi hade olika bakgrund. Vi hade föräldrar som var  bensinstationsföreståndare, lärare, svetsare, affärsbiträden, städare (det hette faktiskt så då), varvsarbetare, skådespelare, sjömän, statssekreterare och kommunalråd bland annat. Det gav området en dynamik och, som jag ofta återkommer till, en nyfikenhet.

ANNONS

      LÄS MER: Vad hade hänt om Stockholm var Malmö?

Jag började på Söderkullaskolan 1964. I min klass fanns det kamrater från Spanien, Ungern, Italien, Brasilien och Danmark. Det fanns även barn från olika ställen i Sverige. Vi var osäkra, men nyfikna. Eftersom vi alla hade olika bakgrund gav vår nyfikenhet en trygghet och gemenskap inom gruppen.

Den tryggheten och gemenskapen finns inte idag i Malmö.

Den har förbytts till misstänksamhet, avundsjuka och en enorm segregation.

Jag bodde kvar på Nydala tills jag blev 16 år gammal. Jag såg området brytas ner. Arbetslösheten ökade, och Kockums fick tävla med asiatiska varv om orderböckerna. Under 70-talet började folk välla in i Rosengård.

Det var där som en 16-årig pojke nyligen blev mördad på en busshållplats under seneftermiddagen. Han var på väg till sin träning. Dagen efter skulle han ha prov i skolan. Det var en torsdag.

Några timmar efter mordet lades bilder ut på nätet av den dödsskjutna pojken. Detta gjorde att polisen hade svårt att nå fram till alla vittnen. Om de vittnade kunde det ju bli dem som blev nästa offer. Polisen mobiliserade under helgen. På måndagen hade de inte folk att utreda mordet på bästa sätt. Allmänheten manifesterade mot våldet, invandrarorganisationerna kände en uppgivenhet, ljusen lyste på mordplatsen, men blommorna där började vissna. Ingen person är gripen för mordet på en 16-årig skolpojke, men det finns fler mördare som inte är gripna i Malmö. Uppklarningsprocenten är låg. Polisen är utarbetad och maktlös. Resurserna räcker inte till. Hur kunde det bli så här i min stad Malmö? När förbyttes nyfikenheten till hat? När försvann tryggheten? När drunknade Malmö?

      LÄS MER: Känslosam minnesstund för mördad 16-åring

ANNONS

När varvet försvann blev det högskola, it-sektor och bostäder där istället. Bostäder gjorda för folk med pengar. Kockumskranen som var ett landmärke för Malmö transporterades till Sydkorea. Politikerna blev desperata och plöjde in pengar i en Saabfabrik. Den höll inte i många år. De ”vanliga” jobben försvann från Malmö. Arbetslösheten ökade. Segregationen blev hårdare och hårdare. Mina gamla områden från 60-talet då jag växte upp kan idag, näst intill liknas vid en krigszon. Om det inte sker någon skottlossning i Malmö under natten blir Malmöbon positivt överraskad.

Vissa stadsdelar vågar folk knappt vistas i. Vid Seveds plan nästintill ett stenkast från min gamla gymnasieskola Heleneholm pågår drogkommersen för fullt. Där bodde tidigare folk med OLIKA ursprung. Det finns inte idag. Malmö är idag två städer. En med problemområden och en stad med krogar med Michelinstjärnor.

Har du pengar finns det bostadsrätter. Det byggs vid Limhamn och västra hamnen. Bostadsrätter som ingen studerande kan flytta till av kostnadsskäl. De blir hänvisade till Blocket. De offentliga bostadsköerna tar det år att vänta i innan det ens blir dags för en visning.

Detta gör att Malmö blir en delad stad. En stad med en osynlig mur. En stad som håller på att drunkna om ingenting görs snart. En stad som måste få tillbaka sin trygghet och nyfikenhet. En stad som ställer krav på sina medborgare och en stad där medborgarna ställer krav på våra folkvalda. Samförstånd, dialog och nyfikenheten måste vara drivkraften.

En drivkraft som gör att en 16-åring ska kunna röra sig fritt utan rädsla. En stad som säger ”det räcker nu”

Ge mig tillbaka nyfikenheten, och det måste gå snabbt.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS