Rapport från en frivillig karantän - del tio - News55
Annons
Annons

Rapport från en frivillig karantän – del tio

Annons
Annons

Jag sitter på den lilla tavernan. Bara ett litet hål i väggen, precis så där familjärt och trevligt som dom är bäst på just här. Målet efter en lång promenad längs det glittrande blå havet där båtarna redan trängs. Solen står högt på himlen, jag kan sitta i bara t-shirt och med solcreme, solskyddsfaktor 40 . Vi skålar lycksaligt i Cava och den läckra tapastallriken innehåller allt man kan önska sig.

Det var nära att den där drömmen om resan till Palma blev verklighet. Imorse skulle planet ha lyft men istället för att nå paradiset har jag för femte dagen ägnat tiden åt att försöka nå SAS för att få pengarna tillbaks sen flyget ställts in. Var vänlig återkom imorgon svarar dom på repeat. Noterar en förändring under coronalivet där just ingenting hetsar upp mig som tidigare. Jag hade kaskadsvurit på flygbolaget som inte ens svarar, nu blir det mer en axelryckning. Jag lever ju och mår bra.

Senaste åren har jag varit restriktiv med flygresor, min lilla skärv för planetens fortlevnad och barnbarnens framtid. Men nu skulle alltså utsvävningen ske, allt var klart tills coronan ställde livet på huvudet och ikväll blir det istället pasta i Karantänen och varken bubbel i glaset eller någon att skåla med.

Annons
Annons

Läser att man kan få en voucher som i det senare livet kan bytas mot en ny flygbiljett. Men vill jag det? Kommer jag alls att ha samma lust eller råd att resa, framförallt med flyg när allt detta är över? Det är så mycket som omvärderas i denna tid, högst troligt att många kommer att förändra sitt resande och förr eller senare hade klimatförändringarna troligen tvingat fram detta ändå. Jag ska samla på positiva effekter som det förbannade viruset kan tänkas föra med sig i en liten ask. Det underlättar kanske lite.

Hade jag å andra sidan kommit iväg hade jag mötts av extreme lockdown. Människor i Spanien har inte varit ute överhuvudtaget på åtskilliga veckor. Inte alls och i min light-version funderar jag en hel del på vem jag blir sen. Kommer jag att ha utvecklats till en fullblodseremit eller fullkomligt prata sönder omvärlden när instängda, lagrade behov måste pysa ut nånstans? Det senare ser jag tendenser till redan idag, handlande tar till exempel extremt lång tid när jag girigt tar varje chans till samtal för att tänja på stämbanden och bryta den där tärande distanseringen som bara blir tyngre för varje dag.

Annons

Bara uttrycket – social distansering – så totalt motsatt essensen med att vi vandrar här på jorden sida vid sida. Vi är sociala varelser – det är det livet går ut på, att hålla sig på avstånd måste vara emot alla naturlagar.

Ändå retar jag mig på medmänniskor som inte håller den där tumstockslängden. Jag kryper in i alla tänkbara prång- eller ännu värre – vänder ryggen till när jag passerar. Skamkänslorna går att ta på.

Vi anpassar oss på ett imponerande vis men när det krävs att vi går emot människans natur gör det något med mig. Som vore vi rädda för varann (just det vi är…) och vad rädsla kan medföra kan historieböcker berätta åtskilligt om. Men vi distanserar oss lydigt. Försvinner in i våra karantäner där många just nu börjar vrida sig i ensamhetens plågor. Ensamhet är lika farligt som alkoholism meddelar en forskare och jag tror honom. I en och annan karantän kan det nog handla om både och.

Den här tiden har visat så mycket av uppfinningsrikedom – jag väntar otåligt på den som knäcker koden hur man kan skydda riskgrupperna och samtidigt minimera effekterna av isoleringen.

För tänk om skrämskotten att det kan ta väldigt lång tid, kanske hinna bli ett nytt årtal besannas. Hur länge står vi ut när inget slut kan siktas? Går det att stoppa rebellen i farmor från att träffa barnbarnen hur länge som helst?

Populära erfarna tankar

  1. Rapport från en frivillig karantän - del12

    Det måste vara årets vackraste vecka. Jag går andlös omkring och betraktar hur marken nästan t...

    Marianne Rundström
  2. Så skönt att det är slut på slentriankramarna

    Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet. När jag var barn kramade man mamma och pappa...

    Aina Bergvall
  3. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  4. Rapport från frivillig karantän - del 13

    Marianne Rundström fortsätter sin rapportering från den frivilliga karantänen. I dagens inlägg...

    Marianne Rundström
  5. Artur Ringart: Ni giriga företag kom inte och be om hjälp när det går åt skogen

    Vi har en helt obegriplig situation i Sverige. Företag vill dela ut stora belopp till aktieägarna...

    Artur Ringart
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel Rapport från en frivillig karantän – del tio Rapport från en frivillig karantän – del tio