Så här kanske vi undviker ett skolhaveri

Utsikterna är tämligen goda. Det är fred i landet, studier är kostnadsfria, vi försvarar jämställdheten, det finns jobb och inom många områden råder dessutom brist på kunniga personer.

      LÄS MER: Vad vet du om studenten? (quiz)

Men så läste jag en debattartikel i Dagens Industri med rubriken ”Skolhaveriet började 1962”.

Jag hajade till. Det var samma år som jag började skolan.

Artikeln var författad av professor emerita Inger Enkvist, som kommit ut med en bok om svenska skolreformer 1962–1985. Enligt professorn bottnar de dåliga skolresultaten i politiska reformer, som började genomföras redan under Tage Erlanders tid, för mer än 50 år sedan.

Hon beskriver hur stora barnkullar skapade behov av att bygga ut utbildningen och modernisera skolan. ”Enhetsskolan, den nioåriga grundskolan infördes, alla övriga alternativ försvann och på detta har alla har förlorat – inte minst de svaga eleverna eftersom det nu knappt förekommer så kallade klassresor”.

      LÄS MER: Tänk, det fanns en tid då barn fick röka på skolgården

Samstämmiga rapporter talade dessutom redan från början om disciplinproblem och otillfredsställande kunskapsnivå, påpekar Enkvist.

Själv minns jag inte de första skolåren, på 60-talet, som särskilt kravlösa. Vi gick i skolan på lördagarna, stod upp när läraren kom in i klassrummet, hade läxor från första klass, betyg från andra klass – även i ordning och uppförande – och därtill fanns resurser till utflykter, teaterbesök, egna nya böcker, skolpsykologer, talpedagoger och fluortanter.

Men allt detta skulle komma att förändras.

      LÄS MER: Robert Wells: “Jag tror inte på curlande, man måste vara rak med ungar”

Vi har under lång tid läst om katastrofala Pisa-rapporter, kris på lärarutbildningen, omfattande skolk och stökiga klassrum. Utmaningarna blir inte färre när tiotusentals nyanlända barn och ungdomar behöver extra lektioner och stöd. Därtill anser många av nykomlingarnas föräldrar att den svenska skolan är oroande kravlös och odisciplinerad!

Lärare vill att deras yrke ska få högre status. Det vill jag också men det räcker i så fall inte med högre löner. Då krävs framför allt att lärarna respekterar sig själva, tar plats och ser sig som kunskapsförmedlare i första hand. Inte som fritidsledare.

Det kräver också att föräldrar respekterar och stödjer barnens lärare. Då gör man som praxis var förr. Ser till att barnen kommer i tid till skolan, att de gjort sitt hemarbete och inte tar med barnen på (olovliga) semesterresor när skolterminerna pågår.

      LÄS MER: Här är den mobilfria skolan

Inger Enkvist pekar på ett intressant dilemma: det är svårt att förbättra resultaten när dagens politiker, lärare, rektorer och lärarutbildare själva är produkter av den nya skolan.

Vad ska vi då göra? ”Tvärtemot det som har gjorts”, svarar Enkvist.

”Lärare ska ha djupa ämneskunskaper. Elever ska kunna välja inriktning. Elever utan tillräckliga förkunskaper ska inte placeras i högre klasser. Det behövs en slutexamen efter grundskolan. Och politikers inflytande över skolan bör minska. ”

Professorns avslutande slutsats är intressant. Där uppstår, vid sidan om självsvåldiga föräldrar och strulande elever, ett verkligt bekymmer. Politiker avkrävs ständigt nya löften och reformer av medborgarna. Men ibland kan det bästa politiska beslutet vara – som amerikanske presidenten Coolidge (1872-1933) lär ha sagt – att inte göra någonting!

Fast det är inte sannolikt att sådan klokskap säkrar särskilt många röster i kommande val.