Belfrage möter Nicklas Lidström: "Kicken jag kände i hockeyn är svår att hitta i dag" - News55
Annons
Annons

Belfrage möter Nicklas Lidström: “Kicken jag kände i hockeyn är svår att hitta i dag”

2012 lämnade Nicklas Lidström hockeyn och USA för ett liv i Västerås, långt bortom proffsrinken. Fredrik Belfrage har träffat en av världens största hockeyspelare för att prata om att lyckas, att lägga av, att känna stolthet och tomhet. Och inte minst om skillnaden på att leva svenskt och amerikanskt.

Annons
Annons

Lyssna på hela intervjun med Nicklas Lidström här: 

 

När jag möter Nicklas slås jag, nästan med lite fruktan, av hur oerhört vältränad han fortfarande är. Jag kommer osökt att tänka på Hulken och undrar vad han gör för att bibehålla den toppatletiska formen.
– Jag håller fortfarande igång. Inte alls på samma nivå som tidigare, men lite lätt. Min yngsta son är 11 år, jag är hjälptränare till hans hockeylag. Annars tränar jag mest på gym och går ut och rör på mig. Bara för att jag tycker att det är skönt, och mår bättre av det också.

Och hur har du mått i sommar, hur har den varit hittills?
– Helt okej. Jag har varit över till USA i två veckor och hälsat på gamla vänner. Det var skönt att åka tillbaka.

Lika omgående som Hulken-referensen dyker upp, lika snabbt slås jag av den oerhörda ödmjukhet som präglar Nicklas. Det är först när jag påminner honom om ett telefonsamtal i slutet av juni i år som han själv nämner sommarens otroliga utmärkelse, en som tidigare getts svenskarna Börje Salming, Mats Sundin och Peter Forsberg.
– Haha. Ja, jo det stämmer. Jag fick ett samtal från Hockey Hall of Fame i Toronto som ringde och berättade att jag blivit invald. Ceremonin kommer att hållas i november, det ser jag fram emot.

Annons
Annons

Hur kändes det att få den utmärkelsen?
– Väldigt stort. Det kändes lite som grädden på moset, att människor där borta uppmärksammat min karriär. Så det är något jag är stolt över.

Men i USA är de ju väldigt bra på att ta hand om sina gamla idrottsmän och hjältar?
– Ja, det är de faktiskt. De är duktiga på att minnas och även på att påminna publiken vid olika tillställningar och i tidningar. Nu tillhör väl inte jag kategorin ”mycket äldre”, men jag har i alla fall lagt av att spela hockey. Så att få den utmärkelsen är naturligtvis väldigt kul.

”Det mål man sätter upp är att vinna Stanley Cup”

Innan vårt möte har jag tittat igenom Nicklas meritlista. Den är lika tjock som en gammal telefonkatalog över Stockholm.

Fyra Stanley Cup, OS-guld, bästa back i Norris Trophy sju gånger i rad, och så vidare… Vilket pris gör dig stoltast?
– Det har varit väldigt kul att vinna de individuella priserna, såsom bäste back. Men det mål man sätter upp när man åker över till NHL och inför en säsong, det är att vinna Stanley Cup.

Annons

Okej, men Stanley Cup eller OS då?
– Det är svårt att skilja dem två. I OS representerar man trots allt sitt land och det sker bara var fjärde år. Det här OS:et när vi tog guld, då var också de allra bästa spelarna med, även från andra lag. Men OS och Stanley Cup rankar lika högt för mig.

Jag undrar om någon av de fyra Stanley Cup-ringarna Nicklas har i sin ägo möjligtvis är till salu, men det är de inte.
– Nej, nu är det ju så att jag har fyra söner. Så jag tänkte att det passar väl bra att de får en varsin ring sen när jag blir lite äldre. Men de är väldigt unika, på varje ring står spelarens namn och det antal gånger man har vunnit cupen.

Finns det något pris du saknar i din samling, något som smärtar lite?
– Om man får vara lite självisk så visst hade det varit kul att vinna ett SM-guld också. Vi var i semifinal med Västerås innan jag åkte över till NHL, så ett guld där hade suttit fint. Men jag har trots allt ett guld i junior-sm, det har jag.

”Jag var en snäll kille”

Annons

Med vetskap om att det är en svårbesvarad fråga, måste jag ändå ställa den. Den om vilket enskilt ögonblick under karriären som glädjer Nicklas mest.
– Det var väl 2008 när vi vann Stanley Cup och jag som förste europeiske kapten fick lyfta bucklan. Det gjorde mig väldigt stolt. Målet i OS 2006, när jag fick avgöra finalen, betydde också mycket både för laget och för mig.

2007 blev du dessutom utsedd till Tidernas Europé. Tjugo år i Detroit Red Wings, där finns framgångar, du har tjänat pengarna. Med facit i hand, har du också vuxit som människa?
– Det tycker jag. Jag lämnade Sverige när jag var 21 år och fick flytta till USA och verkligen ta hand om mig själv. Att bo och starta familj i ett annat land, det har vid sidan av hockeyn utvecklat mig mycket som människa.

Under hela sin speltid, totalt 1564 matcher, missade Nicklas endast ett fyrtiotal. Själv säger han att det är en blandning av tur, egen spelstil och träning som skonat honom från skador.

Finns det något fysiskt pris för din karriär som du kan känna av idag?
– Litegrann. Jag kan känna av en axel som ömmar och ett knä som ställer till det från och till. Mycket förslitningsskador som känns mer nu när jag börjat komma upp i åldern.

Annons

Men så var du ju också en ”slitvarg” på isen. I USA kallade de dig ”durable”, det vill säga slitstark och varaktig. Du gav dig aldrig?
– Nej. Sen fick jag ju väldigt mycket istid. När jag spelade som mest hade jag runt 30 minuter per match, det är ungefär halva speltiden. Så det var slitsamt. Men med mer speltid blev jag också bättre som spelare. Och ju bättre spelare jag blev, ju mer istid fick jag…. Slitigt, men all speltid gjorde mig ändå glad.

När jag talade med min fru innan mötet med Nicklas bad hon mig att fråga honom hur många utvisningsminuter han haft. Eller handlar det om dagar? undrar jag.
– Haha. Jag hade inte så många faktiskt, kanske snittade runt 30-40 minuter per säsong. Det är inte mycket alls jämfört med många andra. Jag var en snäll kille.

”Amerikaner går gärna rakt på”

Eftersom Nicklas varit borta från Sverige under så många år och vi svenskar mest följt honom på distans, undrar jag om han är mer känd och igenkänd i Detroit, än här. Så är det nog, bekräftar han.

Annons

Smärtar det?
– Nej det gör det inte. Det klart folk känner igen mig här hemma också, men svenskar är mer reserverade. Jag kan se att de kanske känner igen mig på gatan, men de kommer inte fram. Amerikanarna däremot går gärna rakt på och vill ta i hand, fotografera och få en autograf. De tycker inte alls att det är jobbigt på något sätt. Det är väl det som är skillnaden mellan amerikaner och svenskar.

Var det självklart att du och din familj skulle flytta tillbaka till Sverige när din karriär var slut?
– Ja, både jag och min fru Annika har velat att våra barn ska få växa upp i Sverige, få svenska värderingar. Men de är amerikanska medborgare, så de har möjlighet att flytta tillbaka till USA om de vill det sen.

Det har ju hänt så mycket i världen sedan du stack till USA första gången. Kände du igen Sverige när du kom hem?
– Det var faktiskt annorlunda när vi flyttade hem, man fick litegrann lära sig på nytt hur allting i Sverige fungerade. Svårast var nog att vänja sig vid själva systemet, till exempel hur det fungerar kring hälsovård. Det är ju ganska annorlunda i USA …

Vad kan du sakna och längta till där?
–  I och med att jag bodde i en storstad så är det väl utbudet och servicen. Det är ju en fantastisk service i USA!

Annons

Men Detroit där Nicklas och hans familj bodde, har knappast bara varit en välslipad plats. Jag undrar om den tragiska förvandling som staden genomgått, med hög arbetslöshet och kriminalitet, var något som påverkade hans vardag.
– Vi märkte av det på att vi tappade publik. Det blev tuffare tider i Detroit och folk hade helt enkelt inte råd att gå på matcherna och valde annat framför hockey, vilket är förståeligt. Sen såg vi att staden blev mer sliten också, den började tappa sin skepnad på sätt och vis. Nu börjar den återhämta sig, men visst märktes det när stan hade det som tuffast.

Nu har du varit och känt på Sverige igen några år. Kommer du att stanna?
– Ja, i alla fall några år till. När barnen blir äldre och kanske flyttar hemifrån så får vi se. USA finns ju kvar som alternativ. Men det får framtiden utvisa.

”Man kan inte varva ner i NHL”

Annons

Under många år var Nicklas Lidström i det närmsta helt fokuserad på hockeyn, sen tog det tvärt slut. Jag undrar om han kan känna abstinens och tomhet nu när karriären är över.
– Absolut. Det är ju inte så att man kan varva ner i NHL och jobba halvtid, som man kan göra här hemma. Utan det blir ett abrupt slut. Vi flyttade ju hem direkt när karriären var slut också, så det blev en viss tomhet. Adrenalinet, det här tävlingsmomentet när det verkligen gäller, det saknar jag.

Var tar du ut det idag, hur hittar du kickarna?
– Jag spelar lite golf, jag håller på med tennis, men jag har inte lyckats få den där riktiga kicken som jag fick på hockeyplan. Den är väldigt svår att hitta annanstans.

Vilken är din plats i svensk ishockey framöver?
– Vi får se. Ibland lockas jag av att bli ännu mer involverad, utöver det jag gör på ungdomssidan i Västerås. Men jag har inte fått någon konkret förfrågan.

Är det inte märkligt med din meritlista?
– Förbundet och jag har haft en väldigt bra dialog sen vi flyttade hem. De har inte ställt någon direkt fråga, men hört sig för kring mitt intresse att komma närmare hockeyn. Men jag har själv sagt att jag inte är redo att ta det där steget än. Ungdomshockeyn är där jag kan vara nu. Ett större beslut får växa fram.

Annons

Har du de kvaliteter och egenskaper som behövs för att bli tränare på nationell nivå?
– Det är svårt att säga. Jag tror att man måste börja på en lägre nivå. Sen får man jobba sig uppåt och se hur man klarar av det. Och framför allt, om det är ett jobb som passar en.

Jag försöker få Nicklas oss emellan att medge att han väl visst vill bli förbundskapten. Men han svarar med ett skratt:
– Nej, de ambitionerna har jag faktiskt inte just nu.

Framtiden ser Nicklas hur som positivt på. I dag är hans dels involverad med Detroit Red Wings som scout och ambassadör för laget. Utöver det är han engagerad i två lokala företag, ett i Stockholm och ett i Västerås, som skänker honom glädje.
– Jag ser fram emot att lära mig mer inom de två områdena, det är något helt annat än hockey.

 


Textbearbetning av radio-intervju: Jennifer Bark

Populära reportage

  1. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  2. Mikaels mamma tog sitt liv vid 89 års ålder

    Att åldras är en stor omställning för många. Ibland så stor att den ger upphov till psykisk o...

  3. Deckarhjältarna från 70-talet

    Columbo, Kojak, Baretta och sju andra klassiker.

  4. De största svenska såporna – från Varuhuset till Skilda världar

    Tv-kritikern Leif Schulman minns höjdpunkterna bland svenska tv-såpor. Från de första stapplande...

  5. Rackartygarna-Alex pappa om berömmelsen: ”Det är klart man är stolt över honom"

    Alexander Hermansson blev snabbt omåttligt populär bland landets unga genom akrobatikgruppen Rac...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Belfrage möter Nicklas Lidström: “Kicken jag kände i hockeyn är svår att hitta i dag” Belfrage möter Nicklas Lidström: “Kicken jag kände i hockeyn är svår att hitta i dag”