Björn Ranelid i stor intervju: "Jag talar väldigt lite om mig själv" - News55
Annons
Annons

Björn Ranelid i stor intervju: “Jag talar väldigt lite om mig själv”

När News55 träffar författaren Björn Ranelid blir det ett långt samtal om skrivande, åldersdiskriminering, Christina Lindberg, terrordåden i Paris, flyktingsituationen, Sverigedemokraterna, barn och barnbarn, tiggare, journalister, melodifestivalen och dansbandslyrik.

Annons
Annons

Björn Ranelid tar emot i sitt och hustrun Margaretas hem på Hornsgatspuckeln mittemot Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm. Redan i hallen tar han upp sådant han inte har någon lust att prata om, som meningsskiljaktigheter och dispyter, mer eller mindre konstruerade av diverse medier.

Men då det finns en hel del annat Björn är aktuell med och som är aningen mer kopplat till hans författande kan han vara lugn. Det finns en bok om Christina Lindberg att prata om, liksom den trettiofjärde roman som kommer ut i vår och författarskolan som han precis dragit igång. Men Björn Ranelid har under de kommande tre timmarna även en del att säga om terrordåden i Paris, flyktingsituationen, Sverigedemokraterna, åldersdiskriminering, barn och barnbarn, tiggare, journalister och melodifestivalen.

Det här att du inleder med att deklarera allt du inte vill prata om…

– Jag får alltid det, och jag vill inte det för det finns så mycket positivt som jag vill prata om när det gäller mina medmänniskor och det som sker på jorden idag som inte syns i det massmediala sorlet och larmet. Den journalistvärld som gäller idag handlar bara om att ta upp det dekadenta, depraverade, nihilistiska.

Annons
Annons

– Du vet ju lika väl som jag att i denna stund du och jag sitter här nu så är det ungefär trehundra miljoner människor som ligger med varandra, pussar varandra, kramar varandra. Tiotusen skänker bort organen från sina döda kroppar postumt genom att de har skrivit på organdonationskort. Människor hoppar i vattnet och räddar barn som står i begrepp att drunkna. Allt det som är altruistiskt och gott och konstruktivt sätts på undantag i media.

Vad hade du själv gjort om du var journalist?

– Då hade jag skapat berättelser om det som ger människor kraft. Att de samlas på offentlig plats i Paris efter terrordåden på trots mot vad statsmakt och polisen säger. De går ut och är deltagande på ett organiskt sätt, på ett äkta sätt. Och när jag håller föredrag så har alla sagt till mig ”Björn, varför låter inte journalister dig tala på det sättet?” Men de stoppar alltid in mig i ett hörn för att de ska ha lite rubriker eller löpsedlar. Jag har varit på löpsedlarna fyrtio gånger.

Annons

– Det är en av anledningarna till att jag tackade ja till News55, jag har tackat nej till väldigt mycket de senaste veckorna. För jag tror att ni kan bidra något med att skapa filialer och annexer till det massmediala sorlet och larmet genom att visa att människor som har så mycket kunskap och visdom ska man inte stoppa undan på grund av någon formell åldersgräns eller vad det nu kan vara. De är ju en enorm kraft.

Ser du en skillnad mellan Sverige och andra länder vad det gäller åldersfixering?

– Oh ja. Hela den afrikanska kontinenten har ju lärt oss hur man förhåller sig till barnen och gamla människor. Jag accepterar inte begreppet utvecklingsländer, det är vi som är de underutvecklade. De skulle aldrig stöta bort sin mamma och pappa, säga att de är ingenting värda. Man har respekt för äldre på ett helt annat sätt.

Vad beror det på då? Var det ”bättre förr”?

Annons

– Det har att göra med den egna barndomen, om uppfostran. Jag fick så mycket kärlek av min mamma och pappa och den kärleken ympar jag som en liten kvist på mitt familjeträd. Mina barnbarn vet ju om att när jag kommer blir det roligt och vi skojar och skämtar och jag läser för dem och bygger tält och allt vad det är. För mig är det en kraft värd mer än alla Augustpriser och allt annat du kan räkna upp. Så det var inte bättre förr, men det fanns en lite annan hållning och respekt för äldre människor. Har du barn?

Ja.

– Då vet du lika väl som jag vad det handlar om; att barnen måste få den kraften från mamma, pappa, mormor och morfar, farmor och farfar. Du bär ju alla dessa inom dig, du är bärare av en genetik och en personlighet som du är ensam om på hela jorden. Inte ens enäggstvillingar har identiska genuppsättningar.

Annons

– Och när jag säger att jag är ensam om mitt språk på hela jorden tror människor att det är ett värdeomdöme. Du också, du tror säkert att jag skryter vilket för mig är något fullkomligt främmande. Men om du hade läst på – ja, du har säkert läst på – då vet du att jag är Sveriges enda författare som skrivit en roman om Stig Dagerman och en om Selma Lagerlöf och en om Jussi Björling och alltså bejakar jag alla andra utom mig själv. Jag talar väldigt lite om mig själv, även när jag framträder på scenen. Men journalisterna hör ju inte det, de vill inte kännas vid det.

Men generaliserar inte du lite då när du säger ”alla journalister är så här”?

– Jag har ju gjort 20 000 intervjuer så jag har lite erfarenhet, jag hoppas du inte tar illa upp av detta. Och när jag säger att jag är ensam om mitt språk är det ett syskon till utsagan att du finns bara i ett enda exemplar. Och så råkar jag dessutom vara den enda människan i världen som heter Björn Ranelid. Sedan är det roligt att jag är en Björn som har en tiger tatuerad på bröstkorgen och kör Jaguar. Bara det är så mycket humor att jag borde fått Piratenpriset bara för det! Jag släppper ju loss och kan skratta! Mina barn har aldrig sett en människa skratta så mycket, jag har ju roligt varenda dag!

Annons

Menar du att den allmänna bilden är att du inte har humor?

– Piratensällskapets skattmästaren sa ju det: ”Han kan inte få priset för han har ingen humor”. Men jag bjuder på detta.

Varför missförstås det då, menar du?

– Det missförstås inte av de som är vänligt sinnade, som inte har fördomar om mig, som mina vänner och de som skriver mail till mig. Jag har fått över 40 000 brev och de som skrivit till mig misstolkar aldrig. Jag var krönikör i Dagens Arbete i 13 år och hade 500 000 läsare varje gång. När jag skrivit någonting på Facebook, om vapenexporten eller massakern i Biskopsgården, då har jag haft 912 000 som varit inne, det är nästan en miljon. Och 1,7 miljoner läste mitt brev till Jimmie Åkesson i DN. Det är fler än de som läser Stieg Larsson. Jag har gjort 3 500 framträdanden, jag har uppträtt inför sju miljoner människor. Jag har framträtt mer än någon levande svensk någonsin har gjort, och då räknar jag in Strindberg som aldrig öppnade munnen offentligt.

– Det är de som har bestämt sig innan som missförstår mig. De har inte öppenheten, är inte öppna i sinnelaget. När jag själv möter mina medmänniskor, vissa veckor träffar jag 5 000 människor, då går jag inte in med förutfattade meningar. Jag lyssnar och tar till mig.

Har du aldrig haft förutfattade meningar om någon?

Annons

– Jo, det har jag haft några gånger och då har jag ändrat mig och ringt upp och bett om ursäkt. Det är ju det som är det underbara, att då kan man säga direkt till den här människan att ”Jag hade fel”. För mig är detta en seger, jag ser inte det som ett nederlag eller att jag behöver göra en uppoffring. Tvärtom mår jag bra av att säga när jag har gjort fel. Jag tror att de flesta människor skulle behöva öva sig lite mer i ödmjukhet.

Du nämnde hur många som läst dina inlägg på Facebook och hur många miljoner som sett dig uppträda. Vad är viktigast – den numerära spridningen eller intrycket man faktiskt gör på varje enskild person?

– Det är intrycket. Jag sitter inte… att jag säger detta till dig, det är ju rätt roligt att… för du vet, jag hör lite i din fråga att det finns en invändning. Det är ju ingen som frågar Zlatan ”Är det viktigt att du har vunnit skytteligan två gånger i Paris Saint-Germain och två gånger i Italien eller att du gjorde 50 mål och så tog du av dig tröjan och så stod det redan 50 på tröjan?”

Annons

– Men jag får inte som författare och intellektuell säga någonting om numerärt och kvantiteter. Det finns ingenting som är så stötande för Akademien och andra, det är därför Peter Englund gick ut och sa att allt som håller mig borta från skrivandet välkomnas. Jag stör ju hela den gängse bilden av vad en författare ska vara.

Var din medverkan i melodifestivalen en sådan sak?

– Ja, efter melodifestivalen kom Aftonbladet hem med 3 000 mail. Du kan ringa till Aftonbladet så får du höra att det var 3 000 positiva mail. Och jag är ju inte artist, jag har ingen ambition att vara det. Men jag är ändå den enda författaren i Sverige genom tiderna som skrivit egen text och stått på scenen och framfört en låt i melodifestivalen och gått direkt till final. Sedan försökte en del förringa detta på olika sätt, men det bryr jag mig inte om för de flesta kan inte en rad ur Loreens vinnarbidrag.

– 99 procent av de som hörde mina ord om ”att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi”, de minns det. Det är skillnaden mellan dansbandstexter och min text. Vad jag än gör stoppar jag tummen i den där svärtan och sätter den på den där vita ängen. Det är det man kallar för ranelidska.

Nu i december har du författarskola hemma…

Annons

– Det blir fem timmar på lördagen och fem timmar på söndagen där jag försöker ge deltagarna nästintill allt som jag har erövrat. Jag tycker det är väldigt roligt om jag kan uppmuntra andra människor att inte begå de misstag jag gjorde, inte behöva slita så som jag gjorde i 14 år fram till debuten. Kursen hålls här i biblioteket och i sommar blir det i vårt hus i Kivik.

Du fick barn redan som 22-åring, var det något som påverkade att du debuterade först som 34-åring med romanen ”Den överlevande trädgårdsmästaren”?

– Nej, jag var helt enkelt inte mogen för detta. Om man tänker på Per Wästberg som debuterade 15 år gammal, Stig Dagerman var 21. Det skulle jag inte klarat. Och detta har jag ju sagt till journalister, men de skriver ju aldrig det, att jag behövde den långa ansatsen. Jag skulle önska att en enda journalist hade tagit tillfället i akt att lyfta fram det jag säger om skrivandets konst.

Men skrev du inte alls som ung?

– Jo, men jag tyckte det var dåligt.

Du skickade inte ens in till några förlag?

– Jag skickade nog till några. Det var positiva svar men jag tyckte inte det höll ändå.

Då låter det ju på dig som att du var färdigutvecklad när du debuterade?

– Det kan man nog säga. Det stod också i recensionerna: “En färdig författare”.

Annons

Men när du läser dina tidiga verk idag, känner du ändå att du har utvecklats?

– Absolut! Jag skulle inte tro att det var jag som skrivit debutboken. Det är det märkligaste jag har skrivit. Jag skulle aldrig skriva en sådan bok idag.

På vilket sätt var den märklig?

– Det var ju väldigt högspänt, språket var väldigt experimentellt. Men jag behövde den långa startsträckan och det är väldigt skönt att kunna säga det. När Margareta kommer hem kan hon intyga det.

Har du aldrig haft skrivkramp?

– Jo, med boken om Christina Lindberg som jag håller på med nu har det varit en väldigt lång startbana och det beror på att hon är levande, hon finns ju till. Boken kommer att heta ”Christina Lindberg och vargarna” och då hon är Sveriges mest exponerade kvinna och som jag har sett naken så många gånger kommer jag att invertera den bilden och ta på henne kläderna. Christina är en modig, självständig och klok kvinna, väldigt ömsint och dessutom blyg vilket ingen tror. Jag kommer att spegla henne på ett sätt så att det blir allmängiltigt och universellt.

Innan dess, i mars, kommer din 34:e roman ”Överbefälhavarens hemlighet”.

Annons

– Ja, Sveriges överbefälhavare krackelerar och börjar gråta på en presskonferens som bevakas av utländska journalister. Drevet sätter igång och man snokar upp hans son i Köpenhamn som är narkoman och alkoholist.

Och Per Ragnar ska göra en monolog baserad på boken?

– Ja, han hörde av sig till mig och undrade om jag kunde skriva en roman för honom att göra en monolog på. Det var hans idé att den skulle handla om en överbefälhavare.

Du nämnde ditt öppna brev till Jimmie Åkesson som publicerades inför riksdagsvalet förra året. Nu har vi en dramatisk flyktingsituation, vad tänker du om den?

– En tredjedel av Sveriges befolkning utvandrade till Amerika mellan 1860 och 1920. Sveriges största stad 1924 var Chicago. Svenskarna blev väl mottagna, fick ofta egen mark och till och med pengar. Det där är lätt att glömma bort och Jimmie Åkesson är inte så glad att prata om det. Och jag vet att om jag hade fått möta honom så hade han fått väldiga bekymmer med mig.

Vad har du för tankar kring tiggarna?

Annons

– Det är ett oerhört bekymmer för hela svenska folket hur vi ska hantera det. Jag lider av det. Ibland ger jag pengar, ibland ger jag inte pengar för jag har inte kontanter alla gånger. Vi måste försöka hitta någon form av lösningar på detta. Jag vet inte hur vi ska göra. Jag tror också att det finns en del i den verkligheten som kanske inte är riktigt sann för det måste vara väldigt stora bekymmer att skicka iväg pengar till de som är hemma i Rumänien. Tio kronor kan ju inte räcka till 3-4 barn i Rumänien och hur skickar man dem utan avgift? Jag får liksom inte ihop det riktigt…

– Och de frågorna måste man våga ställa, liksom detta om fördelningen av hur många flyktingar olika EU-länder ska ta emot. Det har att göra med solidaritet inbördes mellan EU-staterna. Allt det där måste man våga prata öppet om. Man får inte sopa det under mattan.

Vad tror du den här situationen gör med Sverigedemokraterna och stödet till dem?

– Det är ett enormt bekymmer alltså. De tar ju hela tiden kraft av detta, får näring av det. Det är ett enormt stort problem.

I samma stund som jag frågar hur Björn lyckats kombinera karriär med att vara pappa till fyra barn kommer hustrun Margareta hem efter att ha vaccinerat familjens dvärgpinscher Kalle.

Annons

– Jag har ju aldrig haft ett behov av att stänga dörren, säger Björn. Jag har aldrig sagt till mina barn att jag ska vara ifred. Jag är inte viktigare än barnen, de är viktigare än jag.

Margareta slår sig ner bredvid Björn.

– Nej, säger hon, men sedan har du ju rest mycket och det kräver ju att man är överens om hur man vill lägga upp det hela. Hade jag haft ett liknande yrke som du och som krävde min bortavaro hade det ju blivit svårt.

Då har det varit en tyst överenskommelse?

– Jag har ju haft ett arbete som hållt mig hemma, jag har ju inte kunnat åka iväg någonstans, säger Margareta. Då blir det ju naturligt att den ena kan resa iväg och föreläsa och den andra får vara hemma. Men visst har vi väl diskuterat det.

– Absolut.

– Men du har ju varit en delaktig pappa. Fast det är jag som varit kapten kanske.

– Ja, du har varit kapten. Det hade inte gått utan ditt sätt att vara. Jag hade ju inte klarat det utan dig, säger Björn.

– Nej, säger Margareta. Det hade du inte.

Populära reportage

  1. 68 år gammal och nyanställd

    Rolf Porseryd har varit korrespondent och utrikesreporter i 35 år. Nu flyttar han som 68-åring til...

  2. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  3. De största svenska såporna – från Varuhuset till Skilda världar

    Tv-kritikern Leif Schulman minns höjdpunkterna bland svenska tv-såpor. Från de första stapplande...

  4. Nyblivne 60-åringen Olle Jönsson: "Åren mellan fyrtio och sextio har gått jävligt fort"

    Egentligen ville Lasse Stefanz sångare Olle Jönsson fira 60-årsdagen den 1 december i London, men...

  5. Så stöttar samhället dementa med annat modersmål än svenska

    För äldre med annat modersmål än svenska kan demenssjukdomar få svåra följder. I samband me...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Björn Ranelid i stor intervju: “Jag talar väldigt lite om mig själv” Björn Ranelid i stor intervju: “Jag talar väldigt lite om mig själv”