Desertörerna som hittade hem - News55
Annons
Annons

Desertörerna som hittade hem

Vissa skulle kalla dem hjältar. För andra är de landsförrädare. Alan McMillion, 67, och William Males, 70, är två av de många amerikanska män som under 1970-talet vägrade strida i Vietnamkriget, deserterade och beviljades asyl i Sverige.

– Jag har aldrig ångrat mitt beslut, berättar William Males för News55.

Annons
Annons

Det är midsommar i Stockholm 1969. Kullerstensgatorna ligger öde och en ljum bris smyger längs de gamla kåkarna i Gamla stan. Alan McMillion rundar en husknut. Han har ett ärende på Statens utlänningskommission (numera Migrationsverket) men är lite osäker på var det ligger. Synd att det inte finns någon han kan fråga om vägen, tänker han.

Att alla är hemma och firar midsommar är ingenting Alan känner till. Det här är hans första dag i Sverige – ett land som sedan dess har varit hans hem.

      LÄS MER: Stefan Einhorn: “Jag var ett väldigt otryggt barn”

“Jag är ingen hjälte, men mitt samvete är rent”

Drygt femtio år senare möter jag Alan och hans vän William Males på ett café på Centralstationen i Stockholm. Vi har några timmar på oss innan de ska iväg på releasefesten av journalisten och författaren Johan Erlandssons bok “Desertörerna”.

– Är det bara jag som ska dricka öl, undrar William Males som tar av sig sin svarta hatt och vinkar in servitören.

Annons
Annons

De äldre herrarna som sitter framför mig är alltså två av de desertörer som berättar sin livshistoria i Johan Erlandssons bok. Två av de 800 unga amerikanska män som under 1970-talet flydde sitt land och allt de kände till, kom till Sverige som för dem bara var en plats på kartan och fick humanitär asyl av dåvarande statsminister Olof Palme. Orsaken var att de vägrade att strida i Vietnamkriget.

– Alan är mer av en idealist än jag själv någonsin har varit, han hungerstrejkade ju på sjuttiotalet när en annan desertör skulle utvisas. För mig handlade det om att jag var livrädd för att dö, för det var vad Vietnamkriget förde med sig – död, säger William Males.

– Jag är ingen hjälte, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Mitt samvete är rent, svarar Alan McMillion och ler.

Ja, kriget skördade många liv. Under Vietnamkriget, Laos och Kambodja borträknat, stupade drygt 58 000 amerikaner och runt 1 900 rapporterades som saknade. Hur många vietnameser som dödades var länge oklart, men i efterhand uppskattades att ungefär 5,2 miljoner – var åttonde invånare – dog under inbördeskriget. Som Alan McMillion beskriver det: “Folk dog som flugor”.

      LÄS MER: Bodil Jönsson: “Allt handlar om livet, hela livet”

“Jag var livrädd för att dö”

Annons

Kriget, och särskilt USA:s inblandning, debatterades häftigt medan det pågick och är fortsatt omtvistat. I Sverige dominerades debatten av FNL-grupperna som tog kraftigt avstånd från det som pågick. För vissa var Vietnamkriget en sista utväg. För andra ett onödigt och illegitimt krig. Men i USA var desertering ingenting som man såg lätt på, berättar William Males.

– Där jag kommer ifrån, en liten by på prärien i Oklahoma, var desertering likställt med en kriminell handling. Många av mina vänner tyckte att mitt beslut var världens ände och när jag flera år senare reste tillbaka till min hemstad ville vissa inte ens skaka hand med mig. Det var konstigt eftersom mina vänner i Sverige alltid stöttade mig, säger han.

I Williams familj, på hans mammas sida, finns en lång historia av män som har gjort militärtjänst. Hans mamma hade därför svårt att acceptera Williams beslut, även om hon gjorde sitt bästa för att inte visa det, berättar han.

För Alan var det tvärtom och faktum är att det gjorde honom lite nyfiken på livet i armén.

Annons

– Jag hade ingen som helst koppling till det militära och det väckte ett visst intresse i mig. Militärtjänstgöring gjorde ju att många människors livssituation förbättrades. De hade ett jobb, en uppgift, fick en utbildning och ett sammanhang. Så på det sättet var det en stor möjlighet att ta sig ur fattigdom och misär, säger Alan McMillion.

      LÄS MER: Lasse Holm: “Det finns en ålderfascism i Sverige”

Militärtjänstgöring var vägen ut ur fattigdom

Alan gick med i armén där han skulle utbildas till stridspilot, men snart fick han order om att han skulle ut i krig.

– Jag hade inte fått någon träning överhuvudtaget. Och dessutom ville de skicka mig till norra Vietnam där striderna var som hårdast och medellivslängden hos de stridande var två sekunder. Det var en massgrav helt enkelt. Det var då, när jag förstod hur jävlig amerikanska militären var, som jag bestämde mig för att desertera, säger Alan McMillion.

Sverige var på den här tiden det enda landet i Europa som gav amnesti åt desertörerna från USA, något som dåvarande statsministern Olof Palme gick i bräschen för. Sverige var en stark politisk röst i världen och beslutet att öppna dörrarna för desertörer var ett modigt, och av somliga ansett som dumdristigt beslut, som påverkade relationen mellan Sverige och USA under många år framöver.

Annons

Men för Alan och William och de andra som sökte en tillflyktsort i Sverige var det något som kom att påverka hela deras liv. Alan kom till Sverige i juni 1969 och bosatte sig i Stockholm. William bor idag i Göteborg. För många desertörer som utvandrade till Sverige blev deras liv en framgångssaga. De utbildade sig, skaffade jobb och familj som Alan och William. Men alla var inte lika lyckligt lottade.

      LÄS MER: Marianne Rundström: “Sverige är ett dåligt land att åldras i”

En framgångssaga – men inte för alla

– Vissa var olyckliga här. De var långt hemifrån och saknade sina familjer och sina hem. Det kan inte ha varit lätt då. Det gjorde att vissa hamnade i fel kretsar och började ägna sig åt sprit och kriminalitet. Jag hade tur som kände mig hemma i Sverige även om svenskarna verkade stela innan man lärde känna dem, berättar Alan.

Både han och William kom att stanna i Sverige under resten av sina liv. Idag föreläser Alan på Stockholms universitet och William skriver på sina memoarer. De har båda barn och barnbarn.

Vi sitter tysta en stund. Tankarna flyter samman med det mjuka sorlet från de andra gästerna på cafét, klirret av glas som möter varandra och bestick som skrapar det sista från fatet.

Annons

Alans och Williams historier rymmer många olika delar. Det är på ett sätt en historia om flykt, men kanske en privilegierad sådan. Till skillnad från de som idag flyr kriget i Syrien hade Alan och William ett val. Deras historia är också en historia om att följa sitt samvete, om mod och att göra något gott av sina innersta rädslor. Vissa skulle kalla dem hjältar. För andra är de landsförrädare.

– Jag skulle inte kalla mig hjälte – nej, jag skulle inte skriva upp mig själv på den listan. Men jag tror att vi behöver modiga förebilder som vågar följa sitt samvete, speciellt i den historielösa tid som vi lever. Det kanske är därför det finns ett så stort intresse för våra historier just nu, säger William Males.

– Jag håller med Willi. De första desertörerna som kom till Sverige var hjältar – inte jag. För oss var vägen redan utlagd så att säga. Men jag är stolt över mitt beslut och har aldrig ångrat något, säger Alan McMillion.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Populära reportage

  1. 68 år gammal och nyanställd

    Rolf Porseryd har varit korrespondent och utrikesreporter i 35 år. Nu flyttar han som 68-åring til...

  2. Så stöttar samhället dementa med annat modersmål än svenska

    För äldre med annat modersmål än svenska kan demenssjukdomar få svåra följder. I samband me...

  3. Deckarhjältarna från 70-talet

    Columbo, Kojak, Baretta och sju andra klassiker.

  4. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  5. Sven Nordqvist: "Det var roligare att fylla 30 än 70"

    När han ser små barn som pillar på sina surfplattor hoppas han att de flesta föräldrar plockar...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Desertörerna som hittade hem Desertörerna som hittade hem