Dokumentärfilmaren Tom Alandh: "Solidaritet existerar knappt i dag" - News55
Annons
Annons

Dokumentärfilmaren Tom Alandh: “Solidaritet existerar knappt i dag”

Han är en av Sveriges mest kända dokumentärfilmare, som i åratal skildrat livsöden och orättvisor i det svenska samhället. Närmare hundra filmer har det hunnit bli. Liksom ett Stora Journalistpriset 1987, Kristallens hederspris 2011 och i år ett Sommarprat i P1. 71 år gammal har han fortfarande ett rum på SVT, men ser hela tiden målsnöret framför sig.

Annons
Annons

– Jag definierar mig inte som journalist. Jag är morfar, jag är Tom Alandh, och jag arbetar som journalist.

Egentligen ville han bli läkare, men betygen satte stopp.

– Jag var utomordentligt usel på matte. Eftersom läkarbanan var stängd så blev det journalistik.

I dag har han, olikt de flesta i sin ålder, fortfarande ett eget rum på Sveriges Television. Det är från golv till tak fyllt av pärmar, papper, filmer och fotografier – allt Tom någonsin skildrat, finns i någon form bevarat här.

– Att få behålla rummet var det enda krav jag ställde. Du ser ju, jag är en ekorre. Jag har sparat rubbet.

Vill inte använda ordet “stolt”

Att Tom Alandh skulle hamna och förbli på SVT var aldrig givet, det har han det berömda bananskalet att tacka för.

– Jag jobbade på Radio Norrköping och fick i uppdrag att göra ett tv-inslag om festivalen i Mantorp, den tidens svar på Woodstock. Det blev tydligen ganska okej.

      LÄS MER: “En säregen radioröst har tystnat”

I och med pop-reportaget öppnades en dörr som sedan dess aldrig stängts.

– TV är ju fantastiskt. Det innehåller allt: fantasin, frågorna, pauserna, tystnaden, det direkta mötet med en människa. Jag brukar inte använda ordet ”stolt” om min karriär, men jag är glad över min yrkesbana.

Annons
Annons

Under arton år jobbade Tom Alandh som socialreporter åt bland annat Fokus. Men 1987 blev Tom, trots sina då bristande filmfärdigheter, tillfrågad att ingå i SVT:s nya dokumentärredaktion.

– Uppenbarligen såg någon min förmåga att berätta. Det var väldigt angenämt – att få frihet, möjlighet och resurser att göra historier som låg mig varmt om hjärtat.

Har hela tiden målsnöret framför sig

Till skillnad från många andra dokumentärfilmare, där tempot är högt och sensationen ofta i fokus, räds Tom Alandh inte långsamheten. I sina filmer vill säga. I det privata har han mer bråttom.

– Jag springer mycket i korridorerna för att hinna med. Men det kan bero på att jag är så pass gammal nu, att jag hela tiden har målsnöret framför mig.

Tom Alandh pausar lite.

– Man är ju inte världsmästare i höjdhopp när man är 40 år, man kan hålla ut längre om man är journalist. Men jag är väl medveten om att min tid är utmätt, åtminstone på Sveriges Television.

      LÄS MER:  Claes Elfsberg – “Att vi gamlingar behöver flytta på oss är en myt”

SVT:s policy om att inte ha anställda efter 67 år har även drabbat Tom Alandh, men hans plats i huset tycks hyfsat säkrad.

Annons

– Jag är som en gammal hockey-lirare i Kanada, jag skriver på ett kontrakt varje år. Nu har jag kontrakt till sista juni 2016.

”Det gäller att dö så frisk som möjligt”

Tom Alandhs egen relation till åldrande har aldrig varit neurotisk, påstår han. Han har klarat sig undan kriser, nojor och terapibesök, är fortfarande lycklig när han går till jobbet. Däremot hände något när han fyllde sjuttio.

– Sexan tycker jag inte är så farlig. Men sjuan … den är märkvärdig,  då vet jag ju att nästa siffra är åtta. Även om jag känner mig fysiskt stark och rör mig hyfsat har jag blivit mer medveten om tidens tand.

      LÄS MER: “Jag tänker ju inte gå in i 80-årsåldern med att starta ett fiasko”

Tom Alandh har gjort otaliga filmer om åldrande, långvård, döende, självmord. Närheten till döden är inte främmande. Ändå har hans förhållande till den med åren ändrats.

– Som ung kunde jag på ett annat sätt stå utanför, titta och berätta. Nu försöker jag hålla mig ifrån åldrandet och döden så mycket jag kan.

Han förklarar vidare, med ett skratt fyllt av självinsikt.

Annons

– När jag var trettio sa jag morskt ”jag är inte ett dugg rädd för döden”. När jag blev femtio hette det ”jag tror inte att jag kommer att vara rädd för döden”. Nu som sjuttio-plus-åring säger jag plötsligt ”jag hoppas att jag inte är …”.

Det är inte så mycket döden i sig som vägen till den som kan skrämma Tom Alandh. Han har sett kamrater drabbas av stroke, prostata, svårighet med rörelse och balans.

– Den där totala hjälplösheten, att ständigt tvingas bli hjälpt till ett drägligt liv, den vet jag sjutton hur jag skulle klara av. Men vi får se. Det gäller ju, som salig dumbom sa, att dö som frisk som möjligt.

”Jag är väldigt mycket morfar”

Tom Alandh är väl medveten om hur svårt det kan bli. Ändå tror han sig i grunden vara positiv till levnadsförloppet. Den heliga arbetsbalansen mellan engagemang och distans, tycker han sig ha hittat.

– Jag är nog en tillräckligt ytlig person för att kunna hålla det ifrån mig, jag grottar inte ner mig. Alltså, jag älskar mitt arbete, men det har aldrig varit det viktigaste i mitt liv. Nu är jag väldigt mycket morfar, även om jag fortfarande är rätt mycket på jobbet.

Som morfar är hans största önskan att de sju barnbarnen ska växa upp med respekt för andra människor.

Annons

– Jag fick lära mig att man ska vara hel och ren, komma i tid, tacka för maten, betala sina skulder. Och det är väl okej att kunna. Men det är också viktigt att att vara en fri människa och kunna bejaka andras sätt att leva.

“Samma hus, samma fru, samma katt”

När Tom Alandh växte upp, på 40- och 50-talet, var samhället ett helt annat menar han.

– Folkhemmet var ju bara en konstruktion, det fanns inget folkhem. Men det fanns en ideologi, det fanns en tanke med att det ska finnas ett tryggt hem för alla. Det gör det inte nu.

På det privata planet har dock trygghet knappast präglat barndomen, något han tog upp i sitt Sommarprogram i P1.

– Jag har upplevt skilsmässornas oerhörda sorg och helvete, min pappa var gift fyra gånger, min mamma likaså. Så jag har verkligen upplevt tuffa tag i relationer.

För Tom Alandh blev räddningen en fosterfamilj i Norra Ängby – ett arbetarhem som gav honom den trygghet han bär med sig i dag. Och som han gör allt för att bevara.

– Jag har ju varit gift nu i över 40 år. Samma hus, samma fru, samma katt, samma bil, samma brödrost … Jag har nästan inte förändrat mitt liv. Det är väl kanske en effekt av den ganska skrynkliga uppväxt jag ändå hade.

”Det här ohyggliga hatet, det fanns inte förr”

Annons

Gamla vanor trogna har Tom Alandh också kvar sin skrivmaskin, den använder han än i dag till brev och speakertexter. Mobiltelefonen, som han inte gillar att prata i, har många år på nacken.

– Jag är naturligtvis medveten om den totala förändringen, internet och allt vad det innebär. Men titta bara på det så kallade näthatet, det är ju fruktansvärt. Så eländigt det måste vara för dagens unga ständigt konfronteras med dessa hatiska stämningar.

      LÄS MER: Kvällstidningar och kändisar spär på näthatet

Hat och egennytta, det är enligt Tom några av dagens stora bovar.

– Jag brukar säga att solidaritet, det är bara ett staffage-ord nuförtiden. Det existerar varken i politiken, samhället, näringslivet eller ekonomin.

Tom Alandh aktar sig för att säga att det var bättre förr. Men samtiden är heller ingen han jublar över.

– Det kanske också är tecken på begynnande ålder, att jag är jätteglad över att inte vara trettio eller yngre i dag. Men det var annorlunda, det här ohyggliga hatet, det fanns inte på 50-talet.

      LÄS MER: ”40-talisterna i Sverige har sett att det fungerar med invandring”

– Till och med Boström tycker att man ska skaffa tillstånd för att få tigga på olika platser. Det säger en socialdemokratisk före detta justitieminister. Då har man accepterat tiggeriet som ett jobb.

Annons

För Tom Alandh är det fullständigt obegripligt.

– Har en aktad politiker den åsikten, då är det ett väldigt konstigt samhälle.

”Jag vågar knappt titta på Rapport längre”

Hur världen ska hitta tillbaka till solidariteten, har Tom svårt att se.

– Det verkar som att alla ohyggligheter bara blir än mer ohyggliga. Vi trodde att nazisternas illgärningar, det konstruerade folkmordet, var det absolut värsta. Så läser man nu om IS härjningar, ser tusentals människor drunkna på Medelhavet. Jag vågar knappt titta på Rapport längre.

Det säger Tom Alandh, och ändå är han en av de sista som blundar. Så kommer det också fortsätta ett tag till, om man får tro framtidsplanerna rätt.

– Jag har flera filmer kvar att göra, jag kommer att hålla på i minst två år till.

      LÄS MER: 68 år gammal och nyanställd

Den 17 september har hans senaste film, Sämsta bandet ever? premiär på SVT. Utöver det finns gott om idéer. Liksom förklaringar till lusten att spara och minnas …

– När min mor dog hittade jag en väska med samtliga vykort jag någonsin skickat till henne, totalt säkert tusen stycken. Det kanske jag kommer att göra något av.

Populära reportage

  1. Lasse Holm: "Det finns en åldersfascism i Sverige"

    Han blir aldrig gammal, bara äldre. Schlagerveteranen Lasse Holm berättar om varför han kliver a...

  2. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  3. ”Rockford” – en bortglömd pärla

    I Sverige fick den välskrivna serien aldrig den uppmärksam den förtjänade.

  4. De största svenska såporna – från Varuhuset till Skilda världar

    Tv-kritikern Leif Schulman minns höjdpunkterna bland svenska tv-såpor. Från de första stapplande...

  5. Belfrage möter Svante Thuresson – ”Melodifestivalen är ett stort, hemskt jippo”

    Med en stämma och en jobbiver som få är jazzkungen Svante Thuresson, 78, fortfarande het på gr...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Dokumentärfilmaren Tom Alandh: “Solidaritet existerar knappt i dag” Dokumentärfilmaren Tom Alandh: “Solidaritet existerar knappt i dag”