Annons
Annons
Annons

Marita: “Min man ville aldrig acceptera sin diagnos”

När Marita Andreassons man insjuknade i Parkinson var det Marita som fick ta det största ansvaret. De många åren som vårdare tog på krafterna och fick Marita att sätta sig själv i andra hand.

– Det finns de som säger att det är fint att kunna hjälpa, och det är det, men inte i alla lägen. Det finns en gräns, säger Marita Andreasson.

 

Annons

Marita Andreasson, 65, står i sitt ljusa vardagsrum och tittar ut mot den grönskande parken i Sofieberg i Halmstad. Ljudet av träden som rör sig i vinden hörs genom balkongdörren som står på glänt.

Snart kommer barnbarnen på besök och Marita har bäddat i det lilla gästrummet. Kanske ska hon gå ner en sväng till Sven och se hur hans dagsform är, funderar hon.

I februari var det två år sedan Marita flyttade in i huset och hennes man Sven bosatte sig tillsammans med sina assistenter i lägenheten under.

– Varje morgon när jag vaknar här tänker jag: åh, vad härligt jag har det. Jag känner en väldig frihet och när jag åker iväg känner jag aldrig att jag behöver oroa mig för Sven. Tänk att det blev så bra mitt i allt elände. Jag lever ett helt annat liv. Det går inte att beskriva, säger Marita Andreasson.

Men kampen för att Marita och Sven skulle hamna rätt i livet har varit både lång och svår.

“Jag har nästan glömt hur oerhört svårt det var”

– Jag har nästan glömt hur oerhört svårt det var. Jag fick ut min ilska då när det begav sig, men sedan kom det dåliga samvetet. Det finns inte så mycket att göra åt det nu. I dag är jag ju glad.

Det var för drygt 20 år sedan som allt började, berättar Marita. Hennes man undervisade som flöjtpedagog på Kulturskolan i Halmstad och en dag märke han att hans lillfinger och ringfinger på högra handen inte löd honom.

Det var först flera år och många läkarbesök senare som Sven fick diagnosen Parkinsons sjukdom. Han var då bara 48 år gammal.

– Det var en väldig chock. Jag kunde bara inte ta in det. Jag jobbade som lärare på den här tiden och vi hade just fått en telefon i klassrummet så Sven ringde dit och berättade vad läkarna hade sagt. Jag stod där med klassen och kunde inte ta in vad han sade. Ingen av oss trodde på det och allra minst Sven, berättar Marita.

Till en början märktes det inte så mycket att Sven var sjuk, berättar Marita. Han kunde jobba som vanligt med hjälp av sin medicinering, men allt eftersom behövde han trappa ner. Marita var den som såg till att Sven tog sina mediciner och hade kontakt med sjukvården när medicinerna inte fungerade som de skulle, vilket hände flera gånger. Marita fick allt svårare att hantera en vardag som kom att handla allt mer om hennes mans sjukdom.

“Vad som skulle underlätta för mig blev istället ett moment till att hålla koll på”

Och efter ytterligare ett par år kom nästa slag.

– Jag hade märkt att Sven började utveckla demens. Han kunde inte längre göra de enklaste saker som att sätta på en CD-skiva eller ställa in radion. Det svåraste var att Sven inte längre kunde hantera den pump som han hade fått som kontinuerligt medicinerade honom. Så vad som skulle underlätta för mig blev istället bara ett ytterligare moment att hålla koll på.

Marita vittnar om en orolig tid med många turer till sjukhuset för att sätta pumpen på plats efter att Sven hade råkat rycka loss den när han glömde att han hade lösa sladdar att hålla reda på.

– Jag hade gått ner i arbetstid på grund av att det var så tufft hemma. Jag fick ju aldrig sova eftersom Sven kunde vakna upptill tio gånger per natt och när han behövde gå upp var det jag som var tvungen att hjälpa till. Det var då jag kontaktade hemtjänsten.

Sven beviljades runt 20 timmar assistans i veckan måndag till torsdag, men på förmiddagarna när Marita var på jobbet var han ensam hemma. Även om Marita fick hjälp var det tungt och slitsamt ändå och hon var ständigt orolig för vad Sven gjorde när han var ensam, berättar hon.

– Jag visste inte vad han hittade på där hemma och jag var rädd för att komma hem. Ibland när jag kom hem var köket i en enda röra. Då hade han fått för sig att han skulle laga mat eller koka kaffe. Ibland tog han bilen och körde iväg och jag hade ingen aning om var han var. Det var många gånger som jag bara fick kasta mig iväg från skolan eftersom han inte svarade i telefon.

– Sedan ville han inte heller ha några assistenter som hjälpte honom. Han tyckte inte om att ha massa folk springande i huset, sade han. Våra tre barn försökte förmå honom att förstå att jag behövde hjälp för att orka med, men det var nästan omöjligt.

En ständig kamp mot förnekelsen

– Sven har alltid förnekat sin sjukdom. Han har aldrig kunnat acceptera den, och därför inte heller haft någon insikt om den. Det har varit oerhört svårt för mig att parera, fortsätter Marita.

Svens förnekelse av sjukdomen blev ett problem i flera avseenden. Efter att han hade opererats för en akut ryggåkomma erbjöds han en rullator, men tackade nej eftersom han inte tyckte att han behövde ha det. Marita beskriver det som en ständig kamp.

– 2012 ville kommunen dra in Svens assistans. De hade pratat med Sven som hade sagt att han klarade sig bra själv. När de ställde frågor om han till exempel kunde äta själv hade han synen att han klarade sig själv, men han såg inte vad jag gjorde. Det var ju en enda röra vid måltiderna. Jag fick sitta som med ett småbarn och lägga upp mat på en sked, men det var sådant som han inte såg och därför tyckte han inte heller att det var ett problem.

– Jag var så arg. Jag skällde och gapade på handläggaren och var konstant vansinnig. Samtidigt kände jag mig så maktlös. Man vet inte hur man ska göra. Hade jag inte haft min svärson och hans pappa som är advokater hade jag inte kunnat föra min eller Svens talan. Det spelade ingen roll hur många läkare som skrev gedigna intyg. Jag behövde ändå alltid bevisa att Sven behövde hjälp.

Med hjälp av sina släktingar överklagade Marita kommunens beslut att dra in Svens assistanstimmar. De fick rätt och Sven fick utökad assistans till 52 timmar i veckan. Striderna tycktes avlösa varandra och där emellan blev det inte mycket tid över för Marita att tänka på sig själv.

– Till en början försökte mina vänner och kollegor dra med mig på saker, men det var alltid en balansgång och ett väldigt pusslande. Vem kunde se till Sven när jag var borta? Hur skulle jag få ihop det? Våra gemensamma vänner som kom på besök blev färre. Det ebbade liksom ut. Jag har några vänner som fortfarande finns kvar, men många har försvunnit.

Något som också bidrog till att det blev svårt för Marita och Sven att umgås i sociala sammanhang var Svens svartsjuka läggning, en följd av demenssjukdomen.

– Sven kunde få för sig att jag var ute med andra män och han hade hallucinationer och såg saker och hörde röster i huset. Han trodde att det var hans gamla kompisar som var där och som jag hade ihop det med. När jag fyllde 60 åkte jag och Sven tillsammans med våra barn och barnbarn till Stockholms skärgård för att fira mig. Hela tiden var Sven sur för att han trodde att jag prasslade med mina svärsöner. Jag var vansinnig och så hade jag ständigt dåligt samvete för att jag var arg. Jag kände mig elak och missunnsam.

“Det finns de som säger att det är fint att hjälpa, men det finns en gräns”

– Att vara vårdare är på många sätt katastrofalt. Det finns de som säger att det är fint att kunna hjälpa, och det är det, men inte i alla lägen. Det finns en gräns.

Till slut var Maritas gräns nådd. Efter många turer fram och tillbaka på äldre-, demens-, sjukhusvistelser och korttidsboenden som, enligt Marita, var värre än det andra lyckades hon träffa rätt person på Försäkringskassan. En person som insåg allvaret i situationen och drev på att Sven skulle få assistans dygnet runt.

2013 ställde sig Marita i kö för två hyreslägenheter i ett av de planerade fastigheter som skulle byggas i området Sofieberg i Halmstad, och hennes dröm slog in.

I dag lever Marita ett helt annat liv – ett liv i frihet, säger hon.

– Jag gör vad jag vill. Jag stiger upp när jag vill. Jag läser, reser, jag är med i en jazzförening och i en filmklubb. Jag ska snart iväg till Italien. Jag passar på att göra allt det som jag inte kunde göra förut. Sven och jag bor nära varandra och jag kan gå ner till honom när jag vill. Det har inte gått att ha ett samtal med honom på flera år, men han känner igen mig. Även om han sitter i rullstol och inte kan göra någonting själv har han det så bra han kan. Han är inte orolig längre.

Marita går fram till balkongdörren och stänger den. Eftermiddagssolen sprider sitt varma ljus i lägenheten. Hon kastar en snabb blick på klockan. Det är snart dags att ta emot barnbarnen.

Efter många år av kamp och oro har Marita äntligen fått ett liv som hon trivs med. Nu ska hon bara leva, och leva det livet det fullt ut.

– Det blev något bra av allt elände ändå. Jag känner mig lyckligare nu än på många år, avslutar Marita Andreasson.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Annons

Populära reportage

  1. Siw Malmkvist: "Jag kan inte tro att jag är 80"

    Artisten och skådespelaren Siw Malmkvist, 80, önskar ibland att hon var mer som hon var som barn...

  2. De största svenska såporna – från Varuhuset till Skilda världar

    Tv-kritikern Leif Schulman minns höjdpunkterna bland svenska tv-såpor. Från de första stapplande...

  3. 68 år gammal och nyanställd

    Rolf Porseryd har varit korrespondent och utrikesreporter i 35 år. Nu flyttar han som 68-åring til...

  4. Stefan Sauk i stor intervju: ”Sverige är världens mest åldersfascistiska land”

    News55 träffade skådespelaren Stefan Sauk och pratade åldersdiskriminering, hårdrocksopera och h...

  5. Kjerstin Dellert: Allt är prinsessan Christinas fel

    News55 träffar den nyblivna 90-åringen Kjerstin Dellert som ger sina bästa tips på att få ut me...

Visa fler reportage

Senaste nytt

  1. 23:40 Man skjuten i Malmö

    En yngre man har hittats skadad efter en misstänkt skottlossning på Erikfältsgatan i Malmö. Jag...

  2. 22:55 Pentagon jagade ufon för miljoner

    USA:s försvarsdepartement har de senaste åren satsat miljontals dollar på att undersöka rapporte...

  3. 22:42 Jordskred i Chile - tre döda

    Ett jordskred i en liten by nära en populär nationalpark i södra Chile har kostat tre människors...

  4. 22:26 Danskar knivhöggs i Gabon

    Två danska medborgare har skadats i en knivattack i Gabons huvudstad Libreville. Båda männen har...

  5. 22:10 Harlaut trea i Colorado

    Henrik Harlaut tog en tredjeplats i en internationell slopestyletävling i Breckenridge, Colorado, p...

Visa fler nyheter
Annons