Sven-Bertil Taube: De flesta av mina vänner är borta - News55
Annons
Annons

Sven-Bertil Taube: De flesta av mina vänner är borta

I ett samtal med Sven-Bertil Taube i bostaden i London pratar han om livet som en av våra mest folkkära artister, missuppfattningar om honom, att bli pappa på äldre dar och om döden som drivkraft

Annons
Annons

Sven-Bertil Taube har fullt upp. Under våren är han ute på turné med 19 konserter runt om i landet som inleddes i Göteborgs konserthus i början av februari. En turnéstart som av Dagens Nyheter fick högsta betyg med orden att Taube ”vid 81 års ålder uppvisar en kreativ glöd och en artistisk förmåga som får en att baxna”.

Det är under en mellanlandning i Londonbostaden som News55 får en pratstund med Sven-Bertil Taube som märkt av att han ofta får kommentarer kring att han är verksam trots sin höga ålder.

– Som om man skulle ha dött av när man är 65-70… Det vore ju tråkigt om man bara satt och tittade in i en vägg. Jag är väldigt glad för de uppgifter jag kan få, att man vill ha mig fortfarande. Jag har ju haft turen att få en ny våg på gamla dar genom grammofonskivorna ”Hommage” och uppföljaren ”Hommage 2” och min medverkan i  ”Så mycket bättre” i höstas.

Annons
Annons

”Hommage”, som beskrivits som en musikalisk minneslund över hädangångna vänner och består av tolkningar av bland andra Olle Adolphson och Lars Forssell, gav Taube en grammis 2015 i kategorin ”Årets visa/folkmusik” (året dessförinnan fick han en hedersgrammis). Tre år tidigare tog Taube emot sin andra guldbagge för sin roll i Richard Hoberts film ”En enkel till Antibes” (även den första guldbaggen var för en insats i en Hobertfilm, 1994 års ”Händerna”).

      LÄS MER: Helena Bergström: Min ålder är min merit

I ”En enkel till Antibes” spelade du mot Rebecca Ferguson som ju har fått en riktig Hollywoodkarriär.

– Ja, en sensationell karriär verkligen, det är underbart. Märkligt det där med att slå igenom, det är så oerhört chansartat. Det gäller att plötsligt vara på rätt plats i rätt stund. Som att stå på en station och vänta på ett tåg och hoppa på det utan att veta vart det går – det kan gå rätt ut i tjotahejti eller stanna på det mest oväntade ställe.

Du har ju själv varit med i flera internationella filmer, i ”Örnen har landat” från 1976 spelade du mot Michael Caine och Robert Duvall. Hur kom du in i Hollywoodsvängen?

Annons

– Jag kom aldrig in i Hollywoodsvängen. Jag gjorde några filmer och den första hette ”Smörblommekedjan” där de behövde en svensk till en roll vilket gjorde att jag fick tjänstledigt från Dramaten. Så jag åkte över till London och sedan blev jag kvar här.

– Jag hade även ett väldigt bra kontrakt med Columbia Pictures, men i början på sjuttiotalet kom oljekrisen och dollarkrisen och allt vad det var som gjorde att hela branschen rasade samman och mitt kontrakt var inte längre värt pappret det var skrivet på. Så där gick tåget förbi mig kan man säga.

Kan du tänka dig att fortsätta med film?

– Ja, film tycker jag är väldigt skojigt. Jag har gjort en provfilm med Gunnel Lindblom om två gamla människor där hon plötsligt, efter att de inte levt ihop på 24 år, dyker upp och vill skiljas från sin make. Det blir ett långt samtal som är sorgligt, humoristiskt och tänkvärt. En väldigt bra text skriven av Henning Mankell. Vi får se vad det blir av den.

Och så är du med i kommande filmen ”Jag älskar dig: En skilsmässokomedi”.

– Ja, där är jag med på ett hörn och spelar en överklassgubbe på Östermalm som är pappa till ett par herrar med kvinnobekymmer och som spelas av Björn Kjellman och Thomas Hanzon.

Så du får fortfarande en del anbud och manus att läsa?

Annons

– Ja, men om det blir något vet man ju aldrig. Jag har ett skojigt anbud från Richard Hobert, men att få ihop en film ekonomiskt i Sverige är ju nästan omöjligt. Det är en besvärlig bransch det där.

      LÄS MER: Stefan Sauk: Sverige är världens mest åldersfascistiska land

Vad tror du att du sysslat med om du inte blivit artist och skådespelare?

– Ja du, jag vet faktiskt inte. Jag tecknade mycket när jag var yngre och var road av arkitektur. Men från teckning kom jag in på gitarr och att stå på scenen och så ville jag lära mig mer om det så då sökte jag mig till teaterskola och kom in på Dramaten där jag blev kvar ett tiotal år. Det ena ledde till det andra kan man säga.

Finns det någon egenskap eller talang som du önskar att du hade?

– Jag har varit lite lat när det gäller det ena och det andra.

Hur yttrar sig den här latheten då?

– Det är väl en viss sorts lättja. Om jag har ett uppdrag är jag bra på att lyda och göra det jag blir tillsagd. Men jag är inte så energisk på egen hand, för mig själv liksom, det tycker jag inte. Jag behöver en piska på ryggen.

Du uppträdde på Idrottsgalan i januari med sången ”Ett sista glas” där du hyllade de idrottshjältar som lämnade oss 2015. Har du idrottat själv?

Annons

– Nej, jag har inte varit någon idrottsman. Jag har seglat en hel del, om man nu kan kalla det idrott. Både här i Europa, i Amerika och Västindien. Och så var jag road av att köra motorcykel när jag var yngre.

Men idag är det främst genom promenaderna som du rör på dig?

– Ja, det är väl den motion som passar bäst för en åldring.

      LÄS MER: Kjerstin Deller: Jag går hand i hand med döden

Har du någon favoritplats i London?

– Nja, jag går inte ut så mycket på ställen numera men de har en trevlig servering på Bishop’s Palace där de har en väldigt god soppa. Det ligger väldigt vackert mitt i Bishop’s Park som gränsar till Themsenfloden med en stor gräsplan där många barn brukar leker på somrarna.

Har du någon favoritplats i Sverige?

– Nej, jag är mest där och jobbar, sedan åker jag iväg igen. Herregud, det är väl 40 år sedan jag bodde i Stockholm…

Du har bott lika länge i London som i Sverige alltså?

– När jag tänker efter har jag ju bott längre i London än jag har bott i Stockholm.

Hur känns det då? Känner du dig svensk eller svengelsk?

– Jag känner mig svensk. Jag är här i London på besök. Och det går ju fort att svänga över till Sverige.

      LÄS MER: Olle Jönsson: Åren mellan 40 och 60 har gått har gått jäkligt fort

Annons

Vad gör du en vanlig dag när du inte ska på turné eller har andra åtaganden?

– Jag har en väldigt trevlig promenadsträcka här och när vädret tillåter brukar jag ta en promenad på 8-9 kilometer. Annars tittar jag lite på tv, men teater och film är lite begränsat eftersom jag ser så dåligt. Det är ju ett handikapp där, jag har inte så lätt att uppleva vad som händer.

Du blev pappa för fjärde gången vid sextio års ålder. Hur var det att bli förälder igen på äldre dar?

– Felix föddes ju här i London 1994 och jag får ju säga att jag tidigare inte varit någon vidare pappa. Jag har varit så frånvarande genom att jag jobbade dygnet runt när mina övriga tre barn kom till, så jag har inte varit någon vidare närvarande pappa. Första gången jag varit hemma, i ett hem med fru och barn, är faktiskt här i London med Mikaela.

Det här med att du var en frånvarande pappa, är det något som du själv kommit till insikt om eller är det dina barn som påpekat det?

– Jag tyckte väl inte de klagade så mycket, men jag klagar på mig själv.

Vem är din närmaste vän utanför familjen?

Annons

– De är ju borta, de flesta. Ola Sandborgh är väl min närmaste vän som är i livet, vi är jämnåriga. Det är en gammal kompis som är gift med sångerskan Kerstin Bagge. Vi pratar med varandra på telefon och ses som hastigast om jag är i Stockholm. Något direkt umgängesliv i övrigt har jag inte.

Någon du saknar extra mycket?

– Visst finns det dem jag saknar, ingen nämnd och ingen glömd. Det umgängesliv som jag kan sakna är det man hade under Dramatenåren när man var omgiven av så mycket trevliga och begåvade människor som man både umgicks och jobbade med och hade mycket glädje av.

      LÄS MER: Vicky von der Lancken, 73: Jag tycker man ska få jobba så länge man vill

Finns det någon missuppfattning folk har av dig?

Annons

– När man läser tidningar och artiklar så återkommer det alltid hur artig och välklädd man är, men det där har jag inte förstått riktigt. Jag är inte speciellt välklädd, jag är bara klädd. Det där hänger med från när jag var vid Dramaten och på sextiotalet blev utsedd till ”Sveriges bäst klädda”. Det var ett elände för de skulle komma ner och ta ett fotografi på mig i någon lunchpaus på Dramaten, så jag fick springa över till Prince, herraffären snett emot på Nybrogatan, och låna en kavaj för att ha någonting att ha på mig för att se tjusig ut. Sedan hänger sånt där med från en artikel till en annan. Jag klär mig ungefär som jag gjort sedan jag gick i gymnasiet, men det är ju trevligt om folk tycker man ser hyfsad ut.

Har du några fobier?

– Nej, det vill jag inte påstå. Kanske att man funderar på att man har större delen av framtiden bakom sig. Att livet snart är slut. Men det är ju ingen fobi, det är normalt när man är i min ålder.

Hur mycket tänker man på det då? 

– Lite tänker man väl på döden.

Kan det vara en drivkraft på något sätt också?

– Ja… man får ju vara glad för varje dag. Man vet att det är begränsat och att horisonten närmar sig. Man får uppleva varje dag som ett privilegium.

När börjar man tänka så?

Annons

– Jag tror det är efter 75-årsåldern någonting, i och med att man inte har dagliga uppgifter utan lever mycket hemma, går sina promenader och har mera dötid än man hade tidigare. Då är det en mängd tankar som kommer emot en, som svallvågor från det förflutna.

      LÄS MER: Siw Malmkvist: Jag vill inte bli en patetisk figur

Går tiden fortare med åren?

– Jag har en känsla av det, ja. När man kommer upp i den här åldern kan man tänka tillbaka på saker som man tror skedde nyligen men visar sig ha inträffat för flera år sedan.

Var det någon ålder som var särskilt bra?

–Mellan 30 och 40, då bör man ha kommit någonstans i någon karriär, kan vissa saker och är aktiv och verksam i ett yrke. Det är en kreativ och händelserik tid då man är både ung, vuxen och gammal på en gång så att säga. Man har erfarenhet och en viss kunnighet och man har fortfarande en nyfikenhet på tillvaron.

Men nyfiken känns det ju som att du är fortfarande.

–Jo, i någon mån men inte lika mycket som förr. Jag reste ju mycket när jag var yngre, gav mig ut tidigt efter kriget med en ryggsäck och vandrade runt i världen. Men den nyfikenheten har väl dämpats tycker jag. Det beror ju lite på att jag inte ser något längre.

Annons

För många år sedan berättade Per Oscarsson för mig hur besvärande han tyckte det var med den överdrivna respektfullhet han möttes av när han blev äldre. Är det något du själv noterat?

– Ja, det är möjligt att jag har lagt märke till att folk är så väldigt artiga och förekommande. Jag undrar vad det kommer sig av att man nästan behandlas med något slags vördnad, om det har att göra med att man blivit gammal. Men det är inte så att jag går och hänger upp mig på det, det är bara skojigt om folk är vänliga och visar uppskattning. Det ska man ju vara tacksam för.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Populära reportage

  1. 68 år gammal och nyanställd

    Rolf Porseryd har varit korrespondent och utrikesreporter i 35 år. Nu flyttar han som 68-åring til...

  2. Så stöttar samhället dementa med annat modersmål än svenska

    För äldre med annat modersmål än svenska kan demenssjukdomar få svåra följder. I samband me...

  3. Deckarhjältarna från 70-talet

    Columbo, Kojak, Baretta och sju andra klassiker.

  4. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  5. Sven Nordqvist: "Det var roligare att fylla 30 än 70"

    När han ser små barn som pillar på sina surfplattor hoppas han att de flesta föräldrar plockar...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Sven-Bertil Taube: De flesta av mina vänner är borta Sven-Bertil Taube: De flesta av mina vänner är borta