Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 73: Jag tycker man ska få jobba så länge man vill! - News55
Annons
Annons

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 73: Jag tycker man ska få jobba så länge man vill!

Oscarsteaterns och Chinateaterns Vicky von der Lancken, 73, har inga planer på att trappa ner. Tvärtom planerar hon redan firandet av Povel Ramels 100-årsdag 2022 och drömmer om att lära sig djupdyka:

– Allt är möjligt!

Annons
Annons

Vicky von der Lancken har varit nöjesproducent i över fyrtio år och är idag något av Sveriges teaterdrottning med många framgångsrika uppsättningar på Oscarsteatern och Chinateatern i Stockholm. Genom åren har hon bland annat satt upp My fair lady, Rain Man, Spamalot, Hotelliggaren och Singin’ in the rain – den sistnämnda hennes personliga favorit.

Men teaterlivet började redan på femtiotalet då Vicky efter att ha medverkat i Folkans ungdomsrevy som sjuttonåring ringde upp Sten-Åke Cederhök i Göteborg och presenterar sig som ”Huskvarnas Britta Borg” vilket gav henne jobb i hans revyer.

På sjuttiotalet startade Vicky von der Lancken produktionsbolag och jobbade parallellt som högra hand åt Barbro ”Lill-Babs” Svenssons som än idag är en av hennes närmaste vänner.

Oscarsteatern tog hon över 1997 och det är där vi träffar henne denna decembereftermiddag strax före jul i ett samtal om ouppfyllda drömmar, recensioner, Povel Ramel, folks förutfattade meningar, önskesamarbeten och ormskräck.

Däremot vill hon inte prata om 2003 års fängelsedom för grovt skattebrott (”Det där har jag förträngt”), något hon då var rädd skulle innebära slutet på hennes framgångsrika teaterkarriär men som inte på långa vägar gjorde det.

Och några planer på att trappa ner har knappast den idag 73-åriga teaterdirektören.

Annons
Annons

– Jag tycker att man ska få arbeta så länge man vill och så länge man är bra på det man gör. Men i det här jobbet är det på något sätt så att alla håller sig lite unga, säger Vicky von der Lancken.

– Min projektledare har precis blivit pensionär men hon vill jobba kvar och det är klart att hon får, hon sitter ju inne med en sådan enorm kunskap. Och då är det väl några som tycker att ”Där sitter ni och är proppar i vägen för unga människor som vill in i arbetslivet”, men jag tror faktiskt det finns plats för dem också.

Hur långt framåt vet du vad du ska göra?

– Vi pratade om en produktion som vi ska göra 2019 och då började jag räkna; ”Jaha, då är jag 77 år..” Men sedan har vi ett projekt som vi tittar på till 2022 som är väldigt speciellt, då skulle Povel Ramel nämligen ha fyllt 100 år. Jag känner att man måste göra något slags hyllning då, att inte glömma bort alla hans härliga texter och all musik.

Några av de som du har jobbat med, som Magnus Härenstam och just Povel Ramel, hade ju framtidsplaner nästan ända till slutet…

Annons

– Povel låg ju på sjukhus och var väldigt sjuk försommaren 2007. Vi hade planerat att göra en turné till hösten så jag skulle komma och hälsa på honom och prata lite om det. Då hade Povel sagt till sjuksystrarna innan att ”Jag vill inte att Vicky ska se att jag är så här sjuk, så bubba upp med lite kuddar så jag ser pigg ut när hon kommer”. Så när jag kom in i rummet sa han ”Vad det ska bli roligt att göra den här turnén till hösten!” Det här var någon gång i maj och i juni gick han bort.

Tror du att det här framtidsplanerandet kan hålla en vid liv lite längre?

– Jag tror det är en drivkraft. Har du stått på scen så är du en cirkushäst, du vill in i manegen igen. Jag träffade Barbro Svensson i lördags och hon är ju ute och turnerar och reser och packar upp och packar ner och sjunger och har så mycket jobb. Som hon sa: ”Jag har ju så kul på jobbet”. Jag tror att det är mycket det – att få höra applåderna igen.

Din son Johan är även din kollega sedan åtta år. Hur funkar det?

– Första månaden tyckte vi nog båda att det var lite jobbigt. Jag är väldigt spontan och springer in i rummet så fort jag kommer på något och ibland när han har suttit i telefon så har han blivit irriterad på mig. Men idag funkar det jättebra.

Hur ser en vanlig dag ut?

Annons

– Numera tar jag det lugnt på morgonen och läser alla tidningar i lugn och ro och kommer till jobbet framåt elva. Nu håller vi på och planerar vårens förlängning av Ladykillers, sedan har vi Rakt ner i fickan, en produktion som ska gå i Kalmar som vi håller på och planlägger, och så ska vi göra revy här på Oscars i höst och Phantom of the opera på Cirkus och Jersey Boys ska vi flytta till Göteborg…

Jobbar du till fem?

– Nej, jag brukar försöka vara kvar när skådespelarna kommer. Den sista sminktiden är väl vid halv sju så då brukar jag vara där och säga hej.

Hur är du som chef?

– Jag tror inte att jag är så mycket chef, jag är mest en kollega.

Vilka är dina sämre sidor som chef?

– De andra skojar och retas lite med mig för att jag är väldigt nyfiken – ”Vad var det? Vad gör ni?”

Vilken är den största missuppfattningen folk har om dig?

– Många tror nog att Vicky von der Lancken, hon bara står där på premiärer med ett glas champagne i handen. Men det är det minsta jag gör egentligen, jag är ju en väldigt hårt arbetande människa.

Annons

– Sedan kanske vissa även tror att jag kan vara lite märkvärdig för att jag inte alltid är den som går fram till folk, jag kan vara lite blyg när jag är i stora sammanhang. Jag har flera vänner som bara går fram och pratar och jag säger till dem att ”Gud vad ni är duktiga på att mingla!”

Hur är det att läsa recensioner?

– Det är alltid pirrigt, när man har haft premiär vaknar jag väldigt tidigt och kollar på nätet även om vi haft fest till sent kvällen innan. Har vi sålt väldigt mycket biljetter innan så är man inte lika orolig men det roligaste är såklart när både publik och recensenter är nöjda.

Påverkar en dålig recension ensemblen?

– Ibland, men inte så mycket faktiskt. De känner responsen från publiken och det är ju det viktigaste.

Händer det att du kan hålla med om det som skrivits i en negativ recension?

– Ja, ibland kan jag hålla med om att vi kanske inte lyckades riktigt ända fram. Men jag tycker för det mesta att vi har fått bra recensioner, får man en trea är det ändå godkänt.

I somras kritiserade Peter Dalle pjäsen Tresteg i snedsteg som spelades på Krusenstiernska teatern i Kalmar som han startade ihop med dig och Robert Gustafsson. ”Det är en väldigt svag pjäs, ungefär som att spela fotboll utan några mål” sade han bland annat till Barometern.

Annons

– Ja, Peter kom ner och han tyckte inte om manuset. Det är lite dumt att sitta och prata med en journalist utan att inse att det kommer att hamna i tidningen. Det var lite olyckligt sagt tycker jag. Kollegorna där nere var ju inte glada.

Men nu jobbar inte Peter med er?

– Nej, han skaffade sommarställe så han ville hellre vara där istället för att driva sommarteater. Nu är det Robert och jag som driver teatern.

Är du själv bra på att vara ledig?

– Jag är jättebra på att vara ledig. Jag åker ner till Palma med en packe böcker över jul och ska vara där i tre veckor. I somras var jag där i fyra veckor, totalt är jag i Palma två och en halv månad om året.

Vad läser du just nu?

– Arvet efter dig av Jojo Moyes som är en fortsättning på hennes Livet efter dig. Jag har kommit till hälften, den är fantastiskt bra.

Har du alltid varit bra på att koppla av?

– Nej, jag hade ett sommarställe här i Sverige tidigare men jag märkte att det inte passade mig. Då svarade jag i telefon hela tiden och om det regnade åkte jag in och jobbade.

Vad är roligast med ditt jobb?

– Det är rollbesättningen, jag tycker det är jättekul att tänka ”Åh, vad hon skulle vara bra i den rollen”…

Finns det någon uppsättning som inte fick den publik som den förtjänade?

Annons

– Då måste jag tänka… Rain Man som vi spelade på Rival med Jonas Karlsson och Robert Gustafsson gick för utsålda hus och fick stående ovationer varje föreställning, men den fick vi inte behålla rättigheterna till så länge som vi hade önskat. Att vi inte kunde fortsätta med den tyckte vi var tråkigt.

Hur funkar rättigheterna, betalar man för en viss spelperiod som sedan eventuellt förlängs?

– Ja, och sedan betalar man per föreställning. Ofta ligger det på mellan 12 och 14 procent av bruttointäkterna, så det är mycket pengar som går iväg.

Robert Gustafsson jobbade du med tidigt i hans karriär. Finns det några yngre namn som du tror kommer att bli ännu större i framtiden? 

– Jag jobbade ju med Henrik Dorsin redan 2005 när vi gjorde Muntergökarna med Magnus och Brasse. Då upptäckte jag hur bra han var och det har varit väldigt roligt att följa honom. Sedan tycker jag Johan Glans är lysande, den där lite stillsamma humorn. Jag är inte så förtjust i humor under bältet, jag tycker det är lite lågvatten.

Du har även jobbat med Hasse Alfredson i bl a Tingel Tangel på Tyrol. Har du någon kontakt med honom idag?

– När Galenskaparna & After Shave spelade här härom året hade jag tänkt att vi skulle ha någon middag tillsammans men då var Hasse förkyld så vi fick inte till det.

Annons

– Att jobba med Hasse Alfredson, Povel Ramel och Margareta Krook är något man aldrig glömmer, jag tror jag var där varje kväll. Man kunde beställa en fräckis, halvfräckis eller helfräckis vid bordet av Hasse. De flesta tog en helfräckis. Povel kunde man få en nyskriven snapsvisa av vid sitt bord och så kunde man beställa dagens dikt av Margareta Krook.

Finns det någon du drömmer om att jobba med?

– Jag skulle tycka att det vore roligt att arbeta med Marie Göranzon. Och Malena Ernman! Jag såg henne i Berwaldhallen förra veckan, jag visste inte att hon var så rolig och så snabb!

Hon är ju väldigt aktiv på Twitter. Håller du själv på med några sociala medier?

– Jag är med på Facebook men jag gör inte så mycket. Jag lajkar mest.

Har du några fobier?

– Jag är fullständigt livrädd för ormar. En gång var jag på middag hos Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth i Tessinska palatset när de även hade tagit dit Jonas Wahlström från Skansenakvariet och som hade en boaorm med sig. Då tänkte jag att jag skulle vara modig så jäkeln flög i mig och jag sa ”Lägg ormen runt halsen på mig!”, men när den väl låg där skrek jag ”Ta den! Ta bort den på en gång!”

Några ouppfyllda drömmar?

– Jag skulle vilja lära mig djupdyka och att besöka Nya Zeeland.

Har du något favoritcitat?

– Ja, och det har jag snott från Barbro Svensson: ”Allt går – utom nyfödda barn”. Allt är möjligt!

Populära reportage

  1. 68 år gammal och nyanställd

    Rolf Porseryd har varit korrespondent och utrikesreporter i 35 år. Nu flyttar han som 68-åring til...

  2. Så stöttar samhället dementa med annat modersmål än svenska

    För äldre med annat modersmål än svenska kan demenssjukdomar få svåra följder. I samband me...

  3. Deckarhjältarna från 70-talet

    Columbo, Kojak, Baretta och sju andra klassiker.

  4. De är Sveriges äldsta fångar

    Några av landets fångar utmärker sig genom att vara betydligt äldre än genomsnittet. News55 be...

  5. Sven Nordqvist: "Det var roligare att fylla 30 än 70"

    När han ser små barn som pillar på sina surfplattor hoppas han att de flesta föräldrar plockar...

Visa fler reportage
Annons
Annons
Läs nästa artikel Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 73: Jag tycker man ska få jobba så länge man vill! Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 73: Jag tycker man ska få jobba så länge man vill!