Trevlig åländsk matupplevelse: Mästerkockens egen smakby!

Smakbyn ligger en dryg mil nordost om Mariehamn. Där rullar Michael köttbullar, bränner sprit, sköter bin, skriver kokböcker, fiskar gädda, utbildar kockar och bakar kakor. Bland annat.

Nå – han har ett gäng anställda också, bl.a. sonen Anton, 16, som går i pappas framgångsrika fotspår och sommarjobbar som kock i restaurangen i Smakbyn, som Mickes anläggning heter:

Michael är unik på flera sätt – bl.a. är han den ende i världen som lyckats vinna Årets Kock i två länder, både Sverige och Finland. Född på Åland älskar han de fina råvarorna från ön, fisk, lamm, äpplen och mycket annat. Det avspeglas på Smakbyns meny, som bland mycket annat frestar med smörstekt åländsk abborre med grönt och vitvinssås gjord på Aroma och Atlas från det egna bränneriet, serverad med närproducerad, dillslungad potatis. Visst vattnas det i munnen…

I bränneriet görs både vin och flera sorters sprit, som Nordens enda rom, med det koncisa namnet Ö:

Micke har anledning att se stolt ut.

En annan av hans favoriter är den egna calvadosen, som han döpte till Ålvados. Men när de franska cavlavdosproducenterna fick nys om det, hotade de med stämning. Merde! Namnen var för lika. Och det kunde blivit dyrt, så Micke ändrade namnet till Apelbrand. Andra hembrända produkter är körsbärslikören Röd Granit, en likör på melass av sockerbetor som heter Kobba Libre och äppellikören Appleaud. En applå(eau)d för namnen…

Till Smakbyn hör också bageri, kafé, butik och stor vinkällare, där det också hålls kurser och föreläsningar.  Och den som tar med sig en dörr (!) till samlingen bland vin- och sprittunnorna – Michael älskar dörrar – bjuds på en trerättersmiddag.

Smakbyn utvecklas hela tiden. Nästa år ska man öppna mejeri och göra egna ostar på åländsk mjölk. Och det lär inte sluta där…

Man samarbetar också med ett annat populärt utflyktsmål på Åland: Stallhagens bryggeri några kilometer bort. Där provade vi ett historiskt öl, som hittats på ett skeppsvrak från 1800-talet, marknadsfört som världens äldsta öl:

Nå – nu slirade jag på sanningen. Ölet är nybryggt men har återskapats efter en brygd som man för några år sen hittade i fem väl igenkorkade flaskor i ett skepp som sjunkit utanför Föglö i den åländska ytterskärgården på 1840-talet, och som vilat på havets botten i cirka 170 år.

Det var ganska gott. Men mer gillar jag Stallhagens honungsöl, en frisk ljus lager.

På hemvägen åt vi på Eckerölinjens färja (utresan gick med Rosella från Kapellskär, sen bil till Eckerö och båt därifrån, en bra dagsutflykt). Veckans middag bestod av marinerade kräftstjärtar (nåja, burkkräftorna hade fått några stänk olja och vinäger på sig), och sen en stekt gös med stuvade champinjoner och friterad grönkål, den var alldeles utmärkt. Liksom brickan med åländska ostar. Och allra bäst var servicen.

Man blir mätt på Åland. Och glad!