Artur Ringart: Därför får vi aldrig glömma

Igår, den 27 januari var det Förintelsens minnesdag, den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Det var samma datum 1945 som förintelselägret i Auschwitz befriades.

Det är en dag då vi ska påminnas om kampen för demokratin. Om alla människors lika värde. När högerextrema krafter idag växer i Sverige och Europa, ska vi komma ihåg vår historia. Nazisterna i Tyskland tog makten med demokratiska medel, för att sedan avskaffa demokratin. I valet i mars 1933 fick de med sina 44 procent inte majoritet i riksdagen. Men de lyckades utverka en fullmakt som gav dem rätt att regera i Tyskland i fyra år utan inblandning av riksdagen. Bara fyra månader senare, den 14 juli avskaffade nazisterna i Tyskland demokratin och gjorde landet till en enpartistat.

Europas Förintelse är också en del av Sveriges historia. 1945, efter andra världskrigets slut, fanns det 185.000 flyktingar i Sverige. De placerades ut i 120 läger över hela landet. Av dem var cirka 20.000 judar som överlevt förintelse- lägren och som kommit med Röda Korsets vita bussar. Bland dem fanns min far och min mor. Där fanns också 29 andra överlevare som bosatte sig här i Sverige och bildade familjer. De 29 finns med på utställningen “Förintelsens sista vittnen- Speaking Memories” på Historiska Museet i Stockholm, där de berättar om sina upplevelser under nazismen och hur det var att möta det svenska samhället.

De här vittnena är de sista överlevande och snart finns inga kvar. Det är viktigt att deras berättelser förs vidare. Människan har så lätt för att glömma. Vi här i Sverige, fick aldrig uppleva hur nazisterna monterade ner demokratin. Därför är det extra viktigt för oss att vara på vår vakt.

På utställningen finns också möjlighet att ställa frågor till överlevare i en interaktiv installation. Pinchas Gutter, född 1932 i Lodz.
Man möter honom på en stor bildskärm där han för en dialog med besökarna om sina upplevelser från förintelselägren.

Vid mitt besök där fastnade jag vid en dator som har tillgång till 55.000 vittnesmål från Förintelsen och andra folkmord. Jag knappade in mitt eget efternamn och då dök min far, Jakob Ringart, upp på skärmen och berättade om sina upplevelser från sin hemstad Lodz i Polen. Jag fick höra hela historien om vad som hände vår familj när nazisterna ockuperade Polen och systematiskt började mörda alla judar. Pappa berättade mycket som jag inte kände till. En del av pusselbitarna som jag undrat över föll på plats. Bland annat varför jag heter just Artur.

Mina föräldrar och många andra överlevare som kom till Sverige, ville inte berätta för oss barn om sin bakgrund och vad de hade varit med om. De ville inte att vi skulle höra om de grymheter och den förödmjukelse som de utsattes för. Sanningen till varför jag inte hade någon farfar eller mormor, som mina andra kompisar hade. Vi skulle inte vara tyngda och plågade av deras upplevelser.

Min far såg hur Sverige förändrades: Han såg tendenser som var på väg tillbaka och som han upplevt i Polen. Då började han berätta. Mot slutet av sitt liv reste han runt i skolor och berättade om sina upplevelser. Han manade på oss barn, vi inte fick glömma dem som mördades. Att det osannolika kan hända.

Det har gjort att jag är extra känslig när högerkrafter skiljer på människor och människor. Eller när judar inte kan leva ett normalt liv i Malmö utan utsätts för hot och förföljelse.

Zsuzsanna Reisch från Budapest i Ungern är ett av de svenska vittnena på Historiska Museets utställning. Hennes personliga budskap till sina barn och barnbarn är:

Var uppmärksam på faran det som hände då kan hända igen. Var inte rädda, men var uppmärksamma på faran.

När demokratin attackeras har historien lärt oss att det alltid börjar med judarna. Men det slutar aldrig där.

2005 deklarerade FN den här dagen som en internationell minnesdag över Förintelsen.

Utställningen på Historiska Museet i Stockholm kan ses fram till den 1 september.