Så fick jag ärr för livet!

Filmen på min näthinna visades i slow motion.

Det var en vacker förmiddag i karantänslivet på torpet. Varmt och soligt. Vi hade huggit ner de urgamla syrenerna, som vi trott skulle bli vår berså. Men syrenerna ville annorlunda. De var ständigt nakna nertill och hade en mager kalufs upptill. Så de fick gå hädan.

I stället satte vi ner järnbågar runt trätrallen, planterade rosor, klematis och murgröna där syrenerna levt ett eget liv och inte gjort oss glada. I mitten ställde vi trädgårdsmöbeln i svart gjutjärn, och jag såg mig själv sitta där med en kaffekopp. Som i en inredningstidning. Kanske med en stråhatt mot solen.

Sommarens tidiga värmebölja fick de späda nyplanterade rosorna att sloka, så jag fyllde den stora vattenkannan med regnvatten för att rädda dem.

Precis när jag skulle kliva in i den rundel som snart skulle vara vår nya, prunkande berså tvärstannade kroppen.

Vänster träsko fastnade mellan två stenar.

Jag föll. Handlöst. Raklång. Framåt. Den tunga vattenkannan lämnade mig, sprack. Min kropp var på väg ner. Men under en millisekund hann jag tänka: nu smäller det.

Bordet i gjutjärn kom emot mig. Jag såg tydligt mönstret i den runda skivan. Och bordets vassa kant.

Så en brännande smärta. Blod rann in i ögat, ner mot halsen.

Jag tog mig mot förstukvisten, ropade på min man.

Han la ett tryckförband och körde mig till köpingens lilla akut. Läkaren sydde fyra stygn, från vänster ögonvrå ner på kinden. Det blev ett upp och nervänt L. Mitt vänstra knä växte till en boll.

Så blev jag, nästan, en i statistiken. Varje år läggs 70 000 in på sjukhus på grund av skador efter fallolyckor. Och de flesta är över 65 år.

Under ett par veckor efter fallet kom ögonblicket tillbaka, flera gånger om dagen. Hur jag snubblar, vrider mig och slår vänster ansiktshalva mot den skrovliga, vassa bordskanten. Hur det hände så plötsligt och utan förvarning, något jag aldrig tidigare varit med om.

Efter en vecka får jag stygnen borttagna och träffar en kvinnlig, barsk läkare. Hon säger att det beror på åldern, jag är ju 75 nu. Balansen, synen, reaktionsförmågan, koordinationen, ja, allt är sämre numera. Har jag inte förstått? Hon säger inte det, men tycks mena det.

Nej, jag har inte förstått. Förrän nu. Jag har rört mig som om jag fortfarande var 40. På väg. Bråttom. Hinna med. Trots att jag inte längre har tider att passa, inga små barn. Det som tidigare var mitt livs villkor sitter fortfarande i.

Men fallet i bersån har gjort mig rädd. Den lilla oasen som nu prunkar av röda, lysande vallmor och svällande rosor. Jag vågar inte sitta vid gjutjärnsbordet.

I stället rör jag mig i resten i trädgården, mycket långsamt. Lyfter benen likt John Cleese i Fawlty Towers. Läser på om fallolyckor och hittar in till Folkhälsomyndigheten, som inte bara ägnar sig åt pandemin.

På deras hemsida kan man läsa mycket om fallolyckor. Inte för att det är roligt men för att det kanske är dags.

Fallolyckor är ett växande folkhälsoproblem, och varje år dör 1 000 personer över 65 år på grund av sådana. Fler kvinnor än män. Vi kvinnor blir nämligen äldre och benskörare.

Samhällets kostnader för fallolyckor ligger på mer än tio miljarder kronor per år.

Ju äldre vi blir desto större är risken att vi ska falla. Musklerna blir svagare, synen och hörseln sämre. Balansen blir sämre.

Bästa medicinen mot fallolyckor är, som så ofta, att vara fysiskt aktiv. Motion förbättrar muskelstyrkan, balansen, koordinationen, rörligheten och skelettet.

Jag vet, jag vet. Jag rör på mig, tränar med Sofia när jag inte kan gå på Friskis&Svettis eller simma i badhuset. Jag är en aktiv äldre kvinna som gör vad jag kan för att hålla mig i trim. Men jag har haft för bråttom. Jag ville ha en berså NU.

I stället blev det fyra stygn i ansiktet och ett ärr för resten av livet.