News55
Detta är en sponsrad artikel
Artikelbild
Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 01 nov. 2019Publicerad: 01 nov. 2019

Nog måste man undra. Har vi gått in i ett enda stort det-där-struntar-jag-blankt-i-läge? På 90-talet myntade journalisten Anders Isaksson termen ”nånannismen” som beteckning på den där inställningen enligt vilken man alltid kan strunta i saker och ting som känns besvärliga, eftersom någon annan med största sannolikhet kommer att ställa allt till rätta, förr eller senare.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Den där -ismen har verkligen brett ut sig och verkar numera vara något som för väldigt många är helt och hundraprocentigt naturligt. Exemplen är många. Ta bara det allra nyaste och mest aktuella irritationsmomentet: de där eldrivna sparkcyklarna! Man använder dem, åker tills man endera kommer fram till sitt mål eller tills batteriet är urladdat. Då lämnar man fordonet där man står och där förvisso andra ofta går. Mitt på en trottoar, i en port, på en busshållplats, i kollektivfilen. Utan minsta tanke på vad konsekvenserna kan bli: en synskadad kan ramla och slå sig halvt fördärvad, en bilförare kan skada både bil, sparkcykel och sig själv genom att backa på hindret han inte sett. Busschauffören får gira tvärt, ”vanliga” cyklister också. Att det handlar om allmän förfulning är glasklart  –  hu som en plockepinn-liknande hög av sparkcyklar ser ut!

Fult är bara förnamnet när man närmar sig återvinningsstationen och upptäcker hur någon ställt ner en gammal stol och några uttjänta husgeråd på marken bredvid den gröna containern. Man behöver inte heta Einstein för att fatta att det är fel ställe att dumpa sina prylar!

Ingen verkar heller längre reflektera över att snuskuddar och cigarettfimpar är både fula, äckliga och miljöskadliga. Man släpper dem på marken, ibland bara en meter från befintlig askkopp eller soptunna. Annat skräp hamnar också där. Någon annan förväntas ta hand om alltihop.

Och varför tycker så många bilförare att det är ok att ”låna” en parkeringsplats, som är tydligt skyltad som en ruta reserverad för folk med handikapptillstånd? Kanske är det samma personer som när de åker buss lugnt sitter kvar på stolen tänkt för rörelsehindrade och gravida medan en tjej med tydlig åttamånadersmage försöker balansera sin ovanligt tunga kropp med hjälp av en hängstropp i taket.

Strax bredvid sitter ett litet barn som glatt placerar ett par leriga stövlar på sittdynan. Pappa är uppslukad av mobilen och märker inget. På sätet bakom har en kasse från Det Stora Varuhuset tagit plats. Damen som gjort inköpen verkar inte se att mittgången är knökfull. Vem bryr sig?

Då, på 90-talet, såg Anders Isaksson nånannanismen som en effekt av dåtidens politiska utveckling.

Idag  är det en inställning som genomsyrar samhället ner i dess minsta (och yngsta) beståndsdelar.  De som skriker RESPEKT i dag menar något helt annat än det ordet betydde för ett antal år sedan.

Vem bryr sig?

Vi borde ju bry oss. Och ta avsked av nånannanismen. Den har redan tillåtits avancera för långt, i både stort och smått.

Naturligtvis kan den här texten uppfattas som ett enda långt kärringgnäll.

Men, som sagt:  vem bryr sig?

ANNONS