News55
Detta är en sponsrad artikel

Att måla håller Gunnar vid liv

Artikelbild
STOCKHOLM 2009-05-27
Christina Kellberg
Christina Kellberg
Uppdaterad: 23 feb. 2016Publicerad: 23 feb. 2016

Farbror Gunnar fyller 95 år.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Han bor på ett seniorboende i andra änden av stan och möter mig vid hissen, snyggt klädd och i vit keps. I rullatorns korg ligger två hantlar och Dagens Nyheters kulturdel. Han måste hålla i gång kroppen, säger han. Och huvudet.

Lägenheten är liten som en kartong, men utanför fönstret kan blicken glida ut över vattnet, bergen, träden och till andra sidan stan.

Farbror Gunnar cirklar vant runt på den lilla ytan, väjer snitsigt för allt som upptar största delen av ytan.

Här finns tavlor på golvet och bordet, utmed väggarna och på väggarna, i hallen,  duschen och pentryt. Hänger, ligger eller står staplade.  På ett ställe i golvet sitter en stor skruv. Den hindrar tavlorna som står uppallade bakom den att rasa ner.

I den minimala lägenheten finns många hundra målningar. Sjuttiofem års målande. Han kallar dem sina barn.

      LÄS MER: Hon smyckar världen med musik

En man i sina bästa år? Nja, det är si och så med kroppen, men huvudet är klart och blicken skarp.

När han var sexton kom han från Småland till Stockholm, två år innan andra världskriget bröt ut. Hans far lät honom flytta till huvudstaden om han lovade att klara av studierna. Han hade kommit in på en folkhögskola där de utbildade annons- och dekormålare. Inackordering hos en ensam dam ingick i priset.

ANNONS

Hemma i Eksjö visste folk att alla som for till Stockholm så småningom kom krypandes hem igen. Men farbror Gunnar klarade sig bra. Efter några år blev han chef för dem som dekorerade skyltfönstren på Tempo. Då åkte han hem till Småland på besök, klädd i kostym och nya svinlädershandskar.

Farbror Gunnar blev så småningom ”riktig” konstnär. Gick på Otte Skölds målarskola, började bära basker och fick fina recensioner.

”Jag har så mycket att göra, men kom!” säger han när jag ringer och undrar om jag får titta över en stund. ”Tiden är utmätt nu. Det är bråttom.”

      LÄS MER: När leden glesnar – historien om Lasse

Varje morgon går han upp kvart över fyra. Flera dukar väntar på att bli målade.

Hälsan har spelat honom spratt. Han har ramlat, brutit ben i axeln och armen och inte kunnat måla. Senast föll han så illa att några kotor i ryggen fick sig en smäll. ”Men nu är jag snart uppe på spåret igen!”

Läkarna kallade honom för Mirakelgubben när han för ett tag sen trotsade deras råd och började äta enligt 5:2-dieten. Alla hans värden blev mycket bättre.

Jag har köpt en svart basker i 95-årspresent, en sån jag minns att han brukade bära när jag var liten och hälsade på honom. Han stod i ateljén i målarrock och den svarta baskern. Runt honom stod en sky av terpentin och oljefärger.

ANNONS

”Å, äntligen en riktig konstnärsbasker!” säger han och provar glatt.

Sen berättar han hur glad han är åt hemtjänsten, som tittar till honom två gånger om dagen.

”När de kommer hit sent på eftermiddagen är de så trötta efter allt jobb. Då får de sitta och pusta ut en stund, och jag bjuder dem på juice och kex.”

De behöver få prata, säger han. Om hur de har det och hur det var när de växte upp.

      LÄS MER: “Allt jag velat höra mormor och farmor berätta – varför frågade jag aldrig?”

”Flera av kvinnorna kommer från länder med väldigt patriarkala strukturer”, säger han, och en återhållen ilska får hans kropp att bli spänd.

Jag undrar vad han tänker göra med alla tavlor.

”När man fyller hundra får man ställa ut i Stadshuset i Stockholm. Vet du det?”

ANNONS
ANNONS