Dags att låta döden ta plats i livet

Ämnet är plågsamt och lockande på samma gång. Vi umgås ju med döden dagligen, som verklighet och underhållning. Vissa kvällar verkar alla tillgängliga tv-kanaler upptagna av nackskott och blodig hämnd. Men den ”vanliga” döden då, den som inte är våldsam? Hur talar vi om den?

      LÄS MER: Mitt livs svåraste intervju – “jag vet inte om jag vågar tala om döden”

En helg i september möts vi, ett tiotal personer, i en röd ombonad miljö för att samtala under ledning av Ann själv och Richard Skröder, läkare på Stockholms Sjukhem.

Få vill dö – men ingen vill ju heller leva i evighet, det straff som enligt myten drabbade Den vandrande juden, skomakaren Ahasverus i Jerusalem, som nekade Jesus vila under vägen till Golgata.

Men hur är det att dö? Hur går det till, på riktigt? Hur känns det? Vad tror vi om döden? Hur beter man sig i dödens närhet? Hur talar man med barn om döden?  Alla hade fått i uppgift att förbereda frågor.

– Sluta säg att ”någon gått bort”. Kalla döden vid dess rätta namn, säger Richard med eftertryck.

Han tycker att vi närstående ofta blir själviska när en älskad person ska dö. Det handlar mer om vår sorg än den döendes önskan om lugn och ro. Därför är det också många som ”passar på” att dö när den anhöriga går på toaletten eller hämtar kaffe. De står helt enkelt inte ut med tårarna.

Som läkare har Richard Skröder följt ett tusental personer vid livets slut. Han talar om den trötthet som sänker sig över en människa som närmar sig döden och liknar oss vid hunden och katten som, när de blir gamla, drar sig undan bakom kaminen. Det är en trötthet som inte går att kämpa emot och som inte heller går att vila sig ifrån.

      LÄS MER: Hund och katt istället för lyckopiller

En märkligt trösterik tanke. Tröttheten måste accepteras, både för den som blir gammal och för de anhöriga. Men så svår att acceptera i ett prestationssamhälle. Vi talar med beundran – inte minst jag själv – om människor som ända upp i 100-årsåldern anmäler sig till nya kurser och åker på temaresor till fjärran länder.

Hur kan vi bli bättre på att möta döden, både andras och vår egen? Jag tittar i några av anteckningarna jag gjorde under vårt seminarium.

• Formulera gemensamt ett livserfarenhetstestamente. Vad vill den döende berätta?

• Ställ konkreta frågor. Vad är det du tycker är svårast just nu, som du tror att jag kan hjälpa dig med?

• Behåll humorn, man måste inte vara allvarlig hela tiden i dödens närhet. Skratta tillsammans där det går!

• Håll om och håll ut! Vi behöver inte göra något annat än att finnas där, att vara med på ”resan” och inte känna mycket krav på handling. Ensamhet och övergivenhet är svårare än fysisk smärta .

Richard Skröder talar om döden som en omvänd födelseprocess. Även den som på sin dödsbädd inte verkar medveten kan känna andras närvaro, precis som vi gjorde i moderlivet.  Hörseln är det sista sinnet som lämnar kroppen, så håll konflikterna utanför, råder han. Tala lugnt, nynna, bläddra i tidningen, skramla lite med kaffekoppen.

Hörseln är viktig. Så även dofter.

      LÄS MER: Utan min hörselskada hade jag knappast blivit politiker

En deltagare berättar om sin gamla mamma, som fick hjälp att dö hemma och som på slutet inte hade någon aptit. Det vuxna barnbarnet trillade köttbullar, precis som hennes mormor hade gjort, och dofterna fick mamman att för en stund vakna till liv. Med frisk aptit åt hon de varma köttbullarna, den inlagda gurkan, potatismoset, lingonen. Den sista måltiden.

Att få vila i igenkännandet, vardagen.

I den tidiga judendomen, för cirka 5 000 år sedan, formulerades den äldsta nedtecknade teorin om döden. Dessa människor trodde inte på livet efter detta, livet är här och nu. Man lever genom sina barn, genom de minnen man lämnat efter sig.  Att göra gott och njuta, menade de, är livets mening.

Det aldrig för sent att börja!