En dag förvandlades mammografin till ångest och rädsla - News55
Annons
Annons

En dag förvandlades mammografin till ångest och rädsla

Annons
Annons

Sköterskan ringde en måndag i slutet av mars. ”Vi behöver ta fler bilder”, sade hon. Veckan innan hade jag varit på mammografi. Gjort det vanliga, fått brösten hopklämda och bitit ihop när smärtan känts in i revbenen. Nu skulle jag göra om proceduren.

Två dagar senare lägger jag mitt vänstra bröst till rätta på ”brickan”, och sköterskan trycker till. Hon tar bilder från sidan och framifrån. Men bara av mitt vänstra bröst. När hon är klar får jag vänta i ett bås och får ett papper som jag ska fylla i. Jag har svårt att förstå det som står där. ”Har du bröstcancer isläkten?”, ”Vilket telefonummer kan du nås på dygnet runt?”

Pulsen ökar.

      LÄS MER: Plötsligt hade juli försvunnit. Hur gick det till?

En ny sköterska kommer förbi och ber mig följa med. ”Nu ska du få träffa en kirurg”, säger hon på bred skånska. En kirurg? Jag följer efter henne.

”Vi har sett en förkalkning i ditt vänstra bröst”, säger den kvinnliga läkaren vänligt. ”Det kan tyda på ett misstänkt förstadium till bröstcancer.”

Annons
Annons

Hon känner på bröstet, trycker lätt i min armhåla. Jag ber om ursäkt för att jag är svettig. På ett papper ritar ritar hon en cirkel och i cirkeln små prickar. Prickarna är cancerceller. Så gör hon en triangel runt cirkeln. ”Operera bort den här tårtbiten” hör jag henne säga. Men de är inte säkra på om prickarna verkligen är cancer. Så förstår jag det.

En vecka senare ligger jag på mage i ett behandlingsrum, högt upphissad. Under mig står en läkare på huk och suger med en grov nål ut vävnad ur mitt bröst. Proverna ska skickas på analys. Innehåller de
cancerceller? En vecka senare ringer läkaren som ritade cirkeln med prickar. De har inte hittat några cancerceller i vävnadsproverna.

”Men det händer att vi inte får napp, för mellan förkalkningarna finns frisk vävnad. Och dina förkalkningar har ett misstänkt utseende”, säger hon. Och de vill fortfarande operera mig. Jag väntar på att köras in till operationssalen. Känner mig lugn. Blundar och tänker: Om tre veckor får jag veta att allt är precis som det ska. Prickarna är inte cancer.

      LÄS MER: Alla är förlorare i historien om Kevin

Tre veckor senare sitter jag i väntrummet och tittar på fiskarna i akvariet. Det ömmar i mitt opererade bröst. Doktorn kommer ut i väntrummet, ropar upp mitt namn.

Annons

”Det var som vi trodde”, säger hon sedan. Små härdar av cancerceller i en bröstkörtel. Ett förstadium som i nuläget inte var potent att sprida sig. Ett område på 6×18 millimeter.”

I huvudet försöker jag måtta storleken.

”Det bästa hade förstås varit om vi inte hade hittat något alls. Men det här beskedet är det näst bästa. Det är nästan champagneläge!” säger hon och ler. Jag drar en Kleenex ur lådan på bordet intill mig och snyter mig ljudligt.

En dryg månad senare cyklar jag i väg på min första strålningsbehandling av sexton. Det är 25 grader varmt. När jag trampar upp mot Karolinska tänker på läkaren jag träffade inför strålningen. Han sade att cancercellerna satt i fängelse i min bröstkörtel. Men om några hade rymt så skulle strålningen piska livet ur dem. På kvällen duschar jag utan att tända lampan. Jag vill inte se mitt bröst. Frågar min man hur det ser ut.

”Som ett pistolskott”, säger han.

      LÄS MER: Den midsommaren gjorde vi precis som vi ville

Annons

Det här hände för några år sedan, samma sommar som jag fyllde 65. Jag följde statistiken. De flesta kvinnor får bröstcancer då, mellan 15 och 20 kvinnor varje dag, 7000 om året. Men chansen att bli botad har ökat, eftersom allt fler fall upptäcks tidigt. Jag är en av många tusen kvinnor som varje år fångas upp av mammografin. En av flera tusen som på ett tidigt stadium får en fantastisk vård, av specialister, sköterskor och vårdpersonal. De som vet hur ångestriden patienten kan bli när cellerna i ens kropp fått spel.

Det här tänker jag ofta på. Inte bara nu i oktober, när Sverige färgas rosa. Jag tänker på det varje gång jag ser mitt bröst i spegeln.

Populära erfarna tankar

  1. Hur kan man bli kränkt av en bild på en kräfta?

    Vad har hänt med vår förmåga till empati och vilja att förstå varandra? En kräfta med guldrin...

    Leif Schulman
  2. Visst är det märkligt att vi söker oss till dödligt våld

    Att år efter år läsa om detta elände, som till stora delar också är verkligt, påverkar sannol...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  3. Därför får jag kalla kårar när Facebook skriver på min sida

    Skandalen kring Facebook och researchföretaget Cambridge Analytica (CA) är så osannolik att ingen...

    Paul Ronge
  4. Den sanna historien om ”bapelsin gubbjävel”

    Skrönor kan vara kul – eller ganska jobbiga. Själv har jag dragits med några stycken i uppemot...

    Ulf Elfving
  5. "Senior" vid 55 - är det ett skämt?

    2016 fyller jag och drygt 116 000 andra svenskar 55 år och bjuds in i den stora seniorfamnen. Vi ka...

    Maria Fröjdh
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel En dag förvandlades mammografin till ångest och rädsla En dag förvandlades mammografin till ångest och rädsla