Hur får vi vara sexuella under livsloppet?

Fru Elin Nilsson bor på ett ålderdomshem och hon har inlett en kärleksaffär med en äldre vithårig man. Han smyger ofta till hennes rum och de täcker nyckelhålet med en kofta så att personalen inte ska kunna titta in. Sedan följer de poetiskt vackra raderna:

“hon hjälper honom med hans kläder och han blottar hennes bröst,
sena blommor i kyligt väder kan lysa vackert fast det är höst,
snö och vind över stadens city han smeker hennes hår,
det går långsamt när man är nittio, det går långsamt men det går”.

Det berättas att när Rune Andersson framförde visan för anställda inom äldreomsorgen så gick hälften av personalen ut i protest. Det var drygt trettio år sedan … I dag hade väl inte detta inträffat. Eller?

När det gäller sex på äldre dar så tycker jag mig se två typer av myter som båda på sitt sätt är problematiska.

Dels en klämkäck föreställning om att sexlivet inte på något sätt förändras bara för att vi blir äldre. Enligt den myten är vi evigt kåta med bibehållen lust och förmåga i evigheters evighet.

Dels den andra myten som handlar om att vi som äldre slocknar sexuellt, dränerade på de nödvändiga hormonerna som måste till för att lusten och förmågan ska fungera. Det är förstås mer komplext än så. Det är inte åldern i sig som avgör hur sugna på sex äldre personer är utan andra faktorer som olika kroppsliga krämpor, sjukdomar och om man lever ensam eller har en partner. Nya studier visar att människor långt upp i åldern vill ha och också har sex.

Synen på hur vi får vara eller förväntas vara under livet när det gäller sexualiteten förändras inte så fort som man skulle kunna tro. Man kan nog räkna med cirka fyrtio-femtio år långa perioder innan förändringar av den sexuella repertoaren satt avtryck hos majoriteten av befolkningen.

Det betyder enkelt uttryckt att det vi på sextiotalet snackade, debatterade och fantiserade om att göra sexuellt nu för tiden kan beskrivas som någon sorts “mainstreamsex”.

60-talet är en brytningstid, ett uppbrott från fyrtio-och femtiotalets unket bigotta sexualmoral. Det är nu som liberala studentklubben i Uppsala med Hans Nestius i spetsen drar igång debatten kring sexualmoral och frigörelse. Det är under 60-talet som idén om “sex för vänskaps skull” lanseras  i boken “Jungfrutro och dubbelmoral” av Katarina Ahlmark Michanek.

Sex för vänskaps skull kallas idag för KK-relationer och är en inte helt ovanlig företeelse bland framförallt yngre personer. Men glöm inte att vi fyrtiotalister var först!

1964 ger den unge psykiatrikern Lars Ullerstam ut boken “De erotiska minoriteterna” där alla typer av sexuella tändningsmönster beskrivs och skildras med empati och kärlek. Och 1969 kommer filmen “Kärlekens språk”, som i kombination med pornografins frisläppande marinerade en hel ungdomsgeneration med frigörande sex.

Lägg därtill förskrivningen av p-piller 1964 och så småningom fri abort upp till artonde veckan, så kan vi konstatera att på ett decennium förändrades den svenska sexualsynen och moralen i grunden.

Blev det bra så? Jag tillhör de som vill svara ett högt och tydligt JA på den frågan. Vill du läsa mer om denna sexualpolitiskt viktiga och turbulenta period så vill jag rekommendera idéhistorikern Lena Lennerheds avhandling “Frihet att njuta”.