Hur länge ska vi jobba egentligen?

Tidskriften The Economist kallar det nya decenniet ”The decade of the yold”. Yold är ett japanskt begrepp som står för young old, mer specifikt unga vuxna i åldersspannet 65 till 75 år. Anledningen till att man fäster extra stort intresse vid detta gäng just nu, är att det är nu stora delar av den stora ungdomsdyrkande baby-boom-generationen förväntas gå i pension. En sak är dock säker – det kommer att bli konflikt. Jag brukar själv dela upp ”dagens ungdom”, i två undergrupper – tonåringar och 40-talister. De sistnämnda har stark yrkesidentitet och arbetsmoral, är ofta värderingsstyrda (snarare än överdrivet pragmatiska som min egen X-generation) och har därför inget emot att säga ifrån, om något känns fel. De har ofta ungdomen kvar i själen och blir givetvis provocerade av att någon annan plötsligt kallar dem gamla.

För en tid sedan samtalade jag med vår EU-minister Hans Dahlgren om just detta, med anledning av att han debuterat som minister vid 71 års ålder. Statsråd kan tyckas vara en ganska utsatt position för någon som under många decennier haft mer administrativa och rådgivande funktioner. Men vi utvecklas alla på olika sätt och Hans Dahlgren känner ett betydligt större lugn idag än tidigare i karriären, vilket tveklöst är en tillgång i dagens slängiga politik med ett ofta hårt debattklimat. Så mycket av viljan att fortsätta jobba grundar sig i känslan att vara efterfrågad – och givetvis hur man som individ mår och går. ”Jag känner mig inte gammal och tvekade inte en sekund när jag fick frågan. Tidpunkten var rätt för mig” som Dahlgren själv uttryckte det, och exemplifierade med hur många i den amerikanska toppolitiken som utan vidare är fullt aktiva en bra bit över 80.

Det är avgörande för samhällsutvecklingen, inte minst ur välfärdssynpunkt, att vi inte bara ser positivt på äldre generationers kvaliteter i arbetslivet, utan på allvar suger upp dem i företagen. Alla kan inte arbeta efter en viss tidpunkt, det kan se mycket olika ut och det ska man ha stor respekt för – men det är också hela poängen. ”Åldrande är inte rättvist”, som en av våra främsta experter på området, Ingmar Skoog uttrycker det. I många fall är möjligheten att fortsätta vara aktiv (i någon form) hela skillnaden mellan att ha hälsan och bidra till både sin egen- och hela samhällets försörjning – eller att ofrivilligt hållas utanför meningsfulla sysslor och av samhället klassas som en kostnad. Det sistnämnda mår ingen människa bra av och det är heller inte på något sätt värdigt.

Bra då att nya attityder och beteenden är på gång. LinkedIn, världens största yrkesnätverk, listar ”den multigenerationella arbetskraften” som en av de fyra viktigaste arbetslivstrenderna i sin senaste Global Talent Trends-rapport. 89 procent av yrkesverksamma inom HR och rekrytering svarar där att företag med många generationer representerade blir mer framgångsrika – och 56 procent av företagen deklarerar att de nyligen sett över sina riktlinjer för att bättre kunna ta tillvara arbetskraft i alla åldrar. Det kan exempelvis handla om att genomföra förändringar på någon av de tre vanligaste konfliktytorna mellan olika generationer; 1) ledarstilen, 2) synen på så kallad ”work/life balance” samt 3) kommunikationen.

Alla kommer inte kunna jobba lika länge, alla kommer inte vilja – och alla ska inte heller göra det. Nycklarna till framtidens mer åldersinkluderande arbetsmarknad tror jag är framförallt två saker; individanpassning och valfrihet. För att göra en liknelse: även om du inte har möjlighet att gå på den där festen, så känns det aldrig fel att bli inbjuden.

John Mellkvist
Seniorkonsult Mindmakers PR och ambassadör i delegationen för senior arbetskraft