Pappor får inte dö!

Det gick fort på slutet och när han drog sitt sista andetag, denna gråmulna januaridag, sprack himlen upp och solen sökte sig till marken. Det kändes som en tröst.

Gråten är en form av tröst. Alla delade och återberättade minnen är också en tröst.

Pappa hann fylla 89 år med tårta, champagne, sång och presenter. Han fick ett långt liv, ett långt yrkesliv. Det är lycka! Men det är ju i familjekretsen, inte i den eventuella karriären som hans minne kommer att leva vidare.

Därför är jag nu extra glad över att jag övertalade pappa att skriva sin ”släktkrönika”. Övertala är egentligen ett för svagt ord, jag tjatade och tjatade. Det tog emot, pappa var ordblind, och när han var barn var ordblind synonymt med att vara obegåvad. Revanschlustan tog honom långt!

      LÄS MER: Därför ser jag gärna fler tårar i politiken

Pappa skrev och skrev. Om sin familj. Om mor- och farföräldrar som var gifta på ”stockholmska” (vilket vid förra sekelskiftet innebar enbart samboskap), om de fem syskonen, uppväxten, bus-strecken, mat-ransonering under kriget, det gemensamma sommarstället, om roliga uttryck och talesätt, om fester och om sorger.

Inget av dessa minnen kommer ha större intresse för historikerna men de betyder mycket för oss i vår familj.

När min farmor och mormor fortfarande levde, de blev gamla och fick till och med uppleva sina barnbarnsbarn, ställde jag inga frågor. Jag ångrade det djupt efteråt. Hur var deras uppväxt och relationer till sina föräldrar? De hade ju också varit unga och haft sina drömmar.

      LÄS MER: Därför räcker det långt med att bara vara mormor

Min mamma lever fortfarande. Men nu står jag i främsta ledet. Det är dags att börja skriva.

Det kommer att bära emot för mig liksom det gjorde för pappa, trots att jag inte har dyslexi (vilket märkligt ord för ordblindhet) – jag är faktiskt utbildad journalist. Men jag vet också att den dag jag sätter mig ned och öppnar ett nytt dokument på datorn, så kommer jag också att konfronteras med sådant som är glömt eller förträngt.

Men bäst av allt, hur berättelsen slutar är oklart. Jag kan fortfarande påverka mitt liv!