Så var det att ha Asiaten - News55
Annons
Annons

Så var det att ha Asiaten

Christina Kellberg skriver om när hon fick Asiaten på 50-talet och hur samhället vid den tiden reagerade på den utbredda sjukdomen. Dessutom. När smittan var över återgick allt till det normala. Är det något vi ska vänta oss också, frågar sig Christina Kellberg.

Annons
Annons

Febern. Det är den jag minns. Att dygnen liksom flöt. Morgon, dag, kväll, natt. Eller tvärtom. Hettan i kroppen. Frossan. Katten som låg på täcket, nere vid fötterna. Som en behaglig tyngd. Månens vita sken som trängde sig in genom rullgardinens glipa.

De fuktiga lakanen snodde sig runt kroppen, kudden hade blivit platt och tungan var sträv. När jag försökte dricka den svarta vinbärssaften sved det som eld i halsen.

Jag hade fått Asiaten och var tolv år, tretton till sommaren. Nedanför sängen låg Cherry Ames-sjuksköterska, men jag kunde inte läsa. Inte heller äta. Febern hade knockat mig, visade på över 40 grader.

Jag var en av alla dem som hade drabbats av den pandemi som 1957-1958 härjade i Sverige. Den som slog till med full kraft i oktober 1957 och nådde sin kulmen i november.

I efterhand tror experterna att uppemot en miljon svenskar smittades. Dödligheten var låg. Men går man in på Folkhälsomyndighetens hemsida ser man att den tog fem miljoner människors liv på vår jord. Mest unga människor.

Våren 1957 hade Asiaten sitt första utbrott i norra Kina, precis som Corona-viruset. Det tog sju månader för den att nå Sverige.

Annons
Annons

Asien, vad räknades dit? Jag var tolv år och visste knappt var Kina låg. Mitt liv var avskuret och begränsat, så som det kunde vara på en skärgårdsö under 50-talet. I skolan diskuterade vi aldrig det som hände i samhället. Vi tragglade på med våra mattetal och såg fram emot att läraren skulle ge oss sexualundervisning. Den hade två år tidigare hade blivit obligatoriskt, men vi hade inte fått någon.

En bild av Kina fanns på en aluminiumburk hemma i vårt skafferi. Det stod Atamon på den, och det var ett konserveringsmedel som mamma använde när hon skulle safta eller sylta. På burken fanns en bild av en snedögd, skrattande kines. Han bar vit kockmössa och hade en lång hårpiska med gul rosett. Ungefär så mycket visste jag om Kina.

Jag går in på Kungliga Bibliotekets guldgruva, den man kan grotta ner sig i när karantändagarna känns extra långa. Bläddrar digitalt bland svenska dagstidningar från 1957 och inser att skillnaden mellan då och nu är enorm.

Asiaten var också en pandemi som slog hårt mot hela samhället, men bevakningen i tidningarna är blygsam. Som vore den en diskret nysning. Den drabbade många och stora delar av samhället, men livet tycktes ändå flyta på som tidigare. Kanske för att ekonomin då inte var global.

Annons

Skolelever drabbades svårt av ”asiaten”, och vissa skolor fick stänga. Det saknades lärare, och pensionerade lärare hoppade in som vikarier. På de svenska regementena låg de inkallade unga männen i feber. Postverket, Televerket och Statens Järnvägar drabbades, och inom Stockholms Spårvägar var så många sjukskrivna att man var tvungen att reducera trafiken. Idrottsmän blev sjuka och kunde inte tävla. Teve-underhållaren Lennart Hyland låg på sjukhus. Högerledaren Jarl Hjalmarssons hustru drabbades, och en dag i oktober 1957 meddelade han pressen att han måste åka hem och ”ta hand om tre hungriga barn”.

Karolinska sjukhuset kunde inte ta emot alla patienter, då en stor del av personalen hade blivit sjuka.

Men redan i januari 1958 hade denna pandemi ”äntligen släppt sitt hårda famntag”, skrev Dagens Nyheter, Och efter det skrevs knappt något om ”asiaten”. Det var som om glömskan satte in, de fem miljoner människor som satt livet till var knappt ens en siffra längre. Livet återgick till det ”normala”. Det blev som tidigare.

I dag vet ingen när vår nya pandemi har ett slut. Mer än att den dagen måste komma. Vilka lärdomar drar vi då?

Himlen har blivit blå över New Delhi. Pekings luft går att andas. Är vi ”post corona” beredda att påbörja ett nytt liv? Eller också längtar vi så starkt efter att få komma tillbaka till det som var att vi offrar framtiden?

Populära erfarna tankar

  1. Rapport från en frivillig karantän - del12

    Det måste vara årets vackraste vecka. Jag går andlös omkring och betraktar hur marken nästan t...

    Marianne Rundström
  2. Så skönt att det är slut på slentriankramarna

    Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet. När jag var barn kramade man mamma och pappa...

    Aina Bergvall
  3. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  4. Rapport från frivillig karantän - del 13

    Marianne Rundström fortsätter sin rapportering från den frivilliga karantänen. I dagens inlägg...

    Marianne Rundström
  5. Artur Ringart: Ni giriga företag kom inte och be om hjälp när det går åt skogen

    Vi har en helt obegriplig situation i Sverige. Företag vill dela ut stora belopp till aktieägarna...

    Artur Ringart
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel Så var det att ha Asiaten Så var det att ha Asiaten