Mina dagar i Almedalen är avslutade för i år.
Med rekordmånga deltagare och ett oöverblickbart antal seminarier tryckte jag in mig i den sektor som av någon besynnerlig anledning har allra svårast att få utrymme detta valår – den som omfattar mänskliga rättigheter, barnrätten, fredsfrågor, funktionshindrade och bistånd.
Under flera dagar har jag själv deltagit i och även bevittnat glest besökta panelsamtal befolkade av några av våra mest framstående forskare inom alla dessa områden, hårt arbetande medarbetare inom den ideella sektorn, företrädare för kyrkan, läkare, psykologer och lärare.
Röster som mer eller mindre drunknat i det som politiken och allmänheten anser vara de viktigare frågorna. Såsom integration, AI, fler poliser, bättre sjukvård och klimatfrågor. Otvivelaktigt brinnande viktiga frågor.
Men det som slagit mig extra mycket i år är frustrationen över att vi inte lyfter blicken och sätter in hela vårt samhälle – som hur barn och pensionärer mår, dåliga skolresultat, ökad rasism och dödsskjutningar – i ett större perspektiv.
Som prästen Olle Carlsson från Katarina Kyrka uttryckte det i ett panelsamtal “Vem besöker ett samtal om fred? Det är inget man tycker angår oss”.
Mest läst i kategorin
Kanske sammanfattar Rikspolischefen Anders Thornberg det bäst i DN idag angående de senaste gänguppgörelserna
“Det är inte polisens fel att det här inträffar. Vi tar hand om symptom när samhället misslyckas.”
Efter många års arbete inom den ideella sektorn och med rättighetsfrågor känner jag en stigande oro över att vi inom våra olika specialområden mest talar för de redan frälsta och att det viktiga mötena, där man både just kan ta tag i symptomen innan det resulterar till att unga pojkar inte vill leva längre eller att nazister försöker överrösta partiledartalen.
Jag saknar möten mellan de som annars inte träffas. Jag längtar efter fler gränsöverskridande samtal mellan branscher, olika åldrar, olika utbildning, stad och landsbygd, olika nationaliteter.
Att ett seminarium om psykisk ohälsa bland unga lockar lika många representanter från näringslivet som de redan invigda och trogna. Jag vet att det finns undantag – men det räcker inte.
Jag önskar att vi ser att allt håller ihop och att det blir allt mer ointressant att lyfta ut frågor ur det större sammanhanget och sätta plåster på något som behöver en riktig diagnos för att sluta blöda.
