Sven-Erik Magnusson älskade livet på scenen

Nu har det hänt.

Det som kallades avskedsturnén blev ännu en succé, den allra sista. På scenen i folkparken i Segmon, platsen där allting en gång började i april för 61 år sedan, märktes inte att stjärnan var sjuk. Men Sven-Erik Magnusson hade sedan länge en cancer som inte lät sig besegras. På bänken bredvid scenen satt hustrun Eva och dottern Johanna. Barnbarnen fanns också på plats. Sonen Oscar stod som alltid de senaste tio åren nära sin pappa, spelade gitarr och sjöng duett med honom. En förnyad version av ”Två mörka ögon” (över 70 veckor på Svensktoppen på tidigt 1990-tal) lät fantastiskt med far och son.

Spelglädjen gick nästan att ta på, rösten var bättre än någonsin, hitlåtarna kom i en lång rad och i de allra flesta sjöng vi i publiken med.  ”Anita”, Magnussons egen tonsättning av Gustaf Frödings känslofyllda dikt, fick han ändå sjunga ensam. Den hade tidigare under året röstats fram till gruppens bästa av P4:s radiolyssnare.

Det var just den där kärleken från publiken som höll honom uppe och kvar på scenen, sade Eva Magnusson, som följde sin man på den här resan runt i Sverige eftersom alla visste att det var den sista. Och livet på scenen älskar han, lade hon till.

Den musikaliska bredden som Sven-Ingvars med åren kom att stå för har gett recensenterna problem när det kommer till vilken etikett bandet bör ha. Ofta blir det ”dansband” och det har förvisso många gånger varit korrekt, liksom ”rockband”. Men gruppen har så framgångsrikt tolkat annat, Fröding inte minst, och branschens stjärnor har skrivit nytt speciellt för dem. ”Byns enda blondin” av Niklas Strömstedt är ett av många exempel på skräddarsytt material som legat högt och länge på Svensktoppen. Också i Norge har bandet varit omåttligt omtyckt.

Det är inte bara folkets kärlek som har varit Sven-Ingvars belöning. Gruppen fick priser, bland annat två grammisar, Sven-Erik Magnusson (och Ingvar Karlsson) behängdes med medalj av kungen, och i fjol valdes Sven-Ingvars in i Sveriges Music Hall of Fame.

Men det fanns en tid när motgången var kraftig och resurserna i avtagande. Filmsatsningen ”Under mitt parasoll” gick så dåligt att det höll på att ta död på projektet Sven-Ingvars. Resultatet blev ett berg av skulder som fick betas av bit för bit. Fast livskraften fanns där, i en ny medlemskonstellation som vägrade ge upp.

Den stora vändningen kom 1991 när Sven-Erik Magnusson stod på scenen på Hultsfredsfestivalen och tog en ny, yngre generation med storm. Resten är historia, som det brukar heta.

I Sven-Erik Magnussons fall handlar det om musikhistoria, skriven under en 60 år lång karriär, en historia som aldrig kommer att gå ur tiden.