Annons
Annons
Annons

Du betalar med din hälsa och en dag får kroppen nog

Annons

Han och jag möttes i slutet av 1960-talet. Vi jobbade på samma tidningsredaktion, han erfaren i yrket, jag helt ny. Han var redan en legend, trots att han inte fyllt trettio. De långa telegramremsorna fladdrade kring hans uppkavlade skjortärmar. Snabba steg, en cigg i mungipan. Jag hörde historier om honom. Att han hade sökt och fått fast jobb på den stora tidningen för att han i sin ansökan skrivit: ”Saknar körkort, men är ogift.”

      LÄS MER: En dag förvandlades mammografin till ångest och rädsla

Han var en man som kunde jobba hur mycket som helst, och som gjorde det. Dubbla skift om det behövdes. Sov några timmar på redaktionens soffa, tände en cigg, drog i gång morgondagens tidning. En kraft som arbetsgivaren kunde lita på och använde sig av. Han var alltid tillgänglig. Han jobbade, slet och rökte. Värmde sig på krogen. Den var hans hem, mellan upplagorna och när tidningen sent på kvällen var klar.

Han korsade min väg en sen kväll när vi båda kände oss ensammast i världen. Några dagar senare stod han utanför min dörr med en kartong i famnen. ”Får jag bo hos dig?” I kartongen, som var hans bohag, låg en liten luciafigur med plats för ett julgransljus. Och så ett foto han en gång tagit av sig själv framför spegeln i hyresrummet. Då var han femton år och och jobbade på Posten i Göteborg. Kartongen rymde hans liv. Utöver det ägde han lusten, glädjen och en unik förmåga att göra tidning. Att varje arbetspass skapa något riktigt bra, som gladde läsarna.

I gliporna, i stunderna när nyhetspulsen gick ner i vila, då drömde han om en båt. Eller så försvann han in i böckernas värld. Vi fick ett barn tillsammans, en son med mycket blå ögon. Men våra vägar skildes, för han älskade sitt arbete mer än något annat. Hans liv var jobbet, krogen och drömmarna.

      LÄS MER: Alla är förlorare i historien om Kevin

Nu är jag på väg till honom. Har inte träffat honom på några år, men vet att han inte mår så bra. Jag vet att cigarretterna och ett slitsamt liv har tagit ut sin rätt. Tar hissen upp till avdelning fyra och ser honom sitta i dagrummet.

– Det är inte bra nu, säger han sakligt och andas med korta tag.

– Är det din KOL? undrar jag.

Han nickar.

Kroppen har sjunkit ihop, ena handen lyder inte. I knät ligger en kudde, som han pillar på med vänsterhanden. Jag tänker på hans snabba steg över redaktionsgolvet. Alltid på språng. Jag berättar för honom att jag nyligen träffade en kvinna som arbetade med honom på SVT, dit han värvades i början på 1970-talet.

– Hon talade så varmt om dig, att du var en av de bästa redaktörerna. Säker och proffsig, säger jag.

Han minns henne inte, men säger:

– Jo, jag var nog omtyckt. Jag hade bra nyhetsnäsa. Vad det nu är.

Jag undrar vad han gör om dagarna.

– Läser, säger han. Men det har också blivit svårt. Jag känner mig jäktad.

Efter en kvart säger han att han är trött. Drar fram rullstolen till bordet, lägger kudden där och låter huvudet sjunka ner på det mjuka. Som ett trött barn.

      LÄS MER: Den midsommaren gjorde vi precis som vi ville

På väg från vårdhemmet tänker jag på hans liv och på vårt liv. Och hur nu och då upprepar sig. Vårt liv på 60- och 70-talen påminner om dagens berättelser från olika produktionsbolag i tv-branschen. Fortfarande räcker det inte att vara ung och lovande. Du ska visa att du kan jobba dubbla skift utan att gå i däck. Men du betalar med din hälsa. Och en dag får kroppen nog.

En dag är dagens unga också sjuttio. Jag tänker på bilderna vi matas med, att sjuttio är det nya femtio. Jag läser någonstans att att ”dagens 70-åringar vill dansa med vargar och simma med delfiner”. Jag läser om 70- och 80-åringar som sätter guldkant på tillvaron, reser och flyttar till solen.

Vreden växer i mig. Hyckleri, tänker jag. Besvärjelser. Vi vill att det ska vara så. Men verkligheten har också mörka sorgkanter.

Annons

Populära erfarna tankar

  1. Artur Ringart: SVT sviker de ensamma i jul

    När jag läste att årets julvärdar skulle vara förinspelade och inte vara med i direktsändning...

    Artur Ringart
  2. Därför tror jag inte ett skit på Leif Östlings ursäkt!

    ”Vad fan får jag för pengarna?” undrar Svenskt Näringslivs ordförande och konstaterar att ha...

    Sverker Olofsson
  3. Först nu inser jag hur värdefull en väl fungerande kropp är

    Länge förnekade jag fakta. Detta kunde absolut inte hända mig, bara andra. Men i somras blev läg...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  4. När medias tungviktare hamnar i folkdomstolens giljotiner

    ”Undvik onödig namn- och bildpublicering såvida icke ett oavvisligt allmänintresse så påbjude...

    Paul Ronge
  5. Inför en Metoo-timme på nästa personalmöte

    Det börjar bli många kollegor nu. På båda sidor. Både de som under lång tid burit på skam, sk...

    Kattis Ahlström
Visa fler erfarna tankar

Senaste nytt

  1. 11:00 Näslund och Andersson i semifinal

    Sandra Näslund och Lisa Andersson hamnade i samma kvartsfinalheat i skicrossens världscuptävling...

  2. 10:52 Regeringskvarter utrymt efter elfel

    En byggnad i anslutning till Rosenbad i Stockholm har spärrats av och utrymts efter ett elfel. Det...

  3. 10:55 H&M-ras sänker börsen

    Klädjätten H&M rasar på Stockholmsbörsen efter att ha presenterat svaga försäljningssiffr...

  4. 10:50 Fler ekologiska mjölkbönder i Sverige

    Antalet ekologiska mjölkbönder har ökat i Sverige och därmed andelen ekologisk mjölk, visar Mj...

  5. 10:45 Tove Lo har chans på flest Grammisar

    Framgångarna fortsätter för Tove Lo. Den svenska världsstjärnan har flest vinstchanser inför G...

Visa fler nyheter
Annons