Så har vaccinet blivit en hägring

Jag känner att det är nog nu, men har ingenstans att rikta min trötthet och ilska.

Ser på tv hur en pianolärarinna i Libanon kör ambulans med covidsjuka. För att de sjuka är så många, för att ambulansförarna är för få. Men sjukhusen tar inte alltid emot dem. De är överfulla.

Finns många som har det så mycket värre. Jag borde inte klaga, jag vet. 

När pandemin för snart ett år sedan var ett faktum kände jag på mig att den skulle få konsekvenser vi inte kunde ana. Men aldrig trodde jag att vi och världen skulle skulle mista så många vänner, så många anhöriga, så många arbetskamrater. Har vi trubbats av och bara noterar de dagliga, tresiffriga dödstalen?

Pandemin dränerar oss, psykiskt och fysiskt. Och vi har ingenstans att rikta vår ilska. Vems är felet? Kinesernas, fladdermössens, minkarnas? Beror den på vår livsföring eller på globaliseringen eller att vi utarmar vår planet? Ingen har svaret, men många tror sig veta. Inget kan vi göra.

Jag går in på Facebook och Instagram, kanske för att finna några själsfränder. Men där verkar de flesta så obekymrade. De går sköna promenader och klipper håret framför badrumsspegeln. De bakar bullar och laxpudding. Skaffar hund och lägger ut bilder. Det är som om om livet blivit bättre, mysigare och mer avspänt.

Vi tipsar varandra om bra serier och filmer, tack, tack! Hur många sådana orkar man se?

Jag har handlat nästan allt jag behöver på nätet, blivit beroende av vackra bilder på kläder, smink och krämer. Köpt för mycket. När ska jag använda allt detta? I karantänen i torpet? Vårt liv där är basala och inrutade rutiner. Det mänskliga umgänget har ersatts av djuren från den omgivande skogen. På morgonen kommer ekorren och pillar i sig frön som blåmesarna tappat när de fylkats kring fågelmataren i äppelträdet. På kvällen kommer harpalten. Också djuren har sina rutiner. 

Åker på snabbvisit  till Stockholm för läkarbesök och få nya glasögon utprovade. För första gången på flera månader försöker jag se anständig ut och tar på mig en topp där prislappen fortfarande hänger kvar i halsen.

Talar i telefon med en gammal arbetskamrat, som tillhör de ”sköra äldre äldre”. Hon sitter ensam på ön dit hon flyttade för några år sedan. Hemtjänsten handlar åt henne, de går ut på promenad tillsammans.

Min arbetskamrat flyttade hit efter pensionen. Hon drömde om att gå längs havet, sitta i sitt vackra hus och läsa böcker. Här skulle hon leva ett rikt liv under det som kallas den tredje åldern.

Så kom stroken. Så kom pandemin. Livet krympte.

”Det känns hårt att bli fråntagen ett helt år, när man har så kort tid kvar”, säger hon. 

Jag talar med en annan vän i en annan del av Sverige. Där har pandemin slagit hårt, många är smittade, många dör. 

Hennes man närmar sig nittio, demensen äter sig in i honom. Hon, som är tjugo år yngre, tar ensam hand om honom. Är livrädd att han ska ”rymma” hemifrån. Hon sköter honom som den bebis han blivit.

”Men en bebis utvecklas”, säger hon. Hennes man går bakåt i utvecklingen.

Jag säger att hon måste tänka på sig själv också. Kanske måste hon hitta ett hem där man kan ta hand om hennes man.

”Det vore som att kasta honom på sophögen och låta honom dö. Smittan frodas ju där”, säger hon. 

Vaccinet, tänker jag. Det är räddningen. Snart får vi sprutan!

Men det datum som hägrade, februari, visar sig dessa dagar vara just en hägring. Nu vet vi inte när vi får den. Doserna är försenade, för få. Vem kan ge sprutan, var ska den ges? Det är så segt, så segt.

Jag förundras över att människor verkar så tålmodiga. 

Men vem ska man bli arg på?