Måste man älska surdegsbröd?

Överallt sjungs det surdegens lov.

Jag sjunger inte med.

Vad är det som är bra med surdegsbröd? Torrt och trist, tycker jag. Även om det är som att svära i kyrkan och få Brödinstitutet (finns det kvar?) och landets samlade bagare och matskribenter över sig.

Är man född på tiden när en god macka breddes med en klassisk limpa eller ett frasigt formbröd, är det svårt att ställa om.

För en enda gångs skull lägger jag gärna näringsaspekter, förmaningar och trender åt sidan och vågar vägra surbröd. Och sätter gärna emellanåt i mig något så politiskt inkorrekt som en limpmacka med mycket smör och ett par skivor kall falukorv eller en rostad skiva livsfarligt franskbröd med ost eller marmelad.

Men jag har förstås fel? Eller kan man få medhåll n-å-n-s-ta-n-s?