Nu blir det exklusiv abborrmiddag!

Det var som att bli liten knatte på nytt. Få cykla till Brunnsviken med pappa och meta små, små fiskar, som mamma hade väldigt besvär med att få ut fingerstora filéer av och steka i smör.

Smör var inte helt vanligt i medelklassköken på den tiden, men till nyfångad abborre fanns inget annat som dög. Och så himmelskt gott det blev med de där små miniborrarna!

På 70-talet la vi nät i skärgården. Kunde få runt 25 feta, fina “matabborrar” i ett enda nät. Tufft att rensa – men kul.

Att meta gick också som en dans. På 80-talet hände det att man kunde gå ut med spöet några timmar innan det skulle komma gäster, som hade utlovats en abborrmiddag, i den fasta förvissningen om att råvaran skulle nappa i stor mängd och i god tid för att hinna rensas och tillredas. Hustrun  var nog lite nervös, men när gästerna kom, stod fisken på bordet.

I dag får man vara glad över en eller två firrar i näten. Ofta är det helt tomt. Och metet har varit uselt i flera år.

Tills häromdan, när det plötsligt vimlade av stora abborrar i viken, på en plats där det bara är en halvmeter djupt, och där man trodde att det bara fanns tång och sjögräs. Och de lät sig gärna fångas när de lockades med pigga maskar.

Vilket fiskafänge! Och nu vattnas det i munnen: det kommer gäster om några dar, och frågan är nu om de ska bjudas på stekt abborre, pocherad, persiljestuvad, grillad eller nån annan läcker variant.

Och kanske, kanske är den egna potatisen färdig att plockas upp ur den lilla jordplätten.

Exklusivare mat får man leta efter, eller hur?