Den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig - vem bär ansvar i sociala medier? - News55
Annons
Annons

Den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig – vem bär ansvar i sociala medier?

Vad definierar en nyhet? Vilket ansvar bär en journalist? När och hur mycket ska en redaktion avslöja? Aina Bergvall har själv en bakgrund som ansvarig utgivare och vet vilka krav som ställs på etablerade medier. Men med sociala medier på kartan kan i princip vem som helst publicera vad som helst, och sprida det vidare utan vidare.

Annons
Annons

Hur mycket behöver en vanlig nyhetskonsument veta om ett begånget våldsbrott? Hur många detaljer? Hur många gruvliga fakta? Hur väsentligt är det om gärningsmannen heter Pelle eller Muhammed, offret Fadoumeh eller Stina? Var går gränsen för vettig information och ohälsosam nyfikenhet?

En nyhet ska, för att platsa i ett seriöst sammanhang, vara sann, det är det första och självklara kriteriet. Den ska också vara intressant och relevant för många. De två senare kraven är inte alltid lika lätta att definiera. Därför blir det också olika resultat beroende på vilket massmedium man väljer att få sin information från.

      LÄS MER: Hur många gånger kan ett land förlora oskulden?

Som journalist har man ett stort ansvar. Vi har ett regelverk att följa, men alla problem kanske inte får sin lösning den vägen, alla frågor får inte självklara svar.

En nyhetsredaktion måste ta hänsyn: till sin publik, självklart, som har rätt att kräva korrekt information. Men också till brottsoffer och förövare och deras anhöriga. Kan man räkna med att barn finns i publiken? Det spelar också roll. Ska bild och namn göras offentligt?

Grymma detaljer känns kanske kittlande – men hur stor är risken att de inspirerar fler? Copy cat-fenomenet är ett faktum i den kriminella världen.

Annons
Annons

De där svåra besluten blir en viktig del av den grund på vilken medieföretaget bygger sin trovärdighet. Det är ett värdefullt kapital, men det håller på att naggas i kanten. Människor har bråttom. Litar inte på ”gammelmedia”. Folk vill inte vänta på att misstankar bekräftas, att indicier blir bevis, att orsakerna bakom brott klarläggs.

      LÄS MER: Claes Elfsberg om sitt liv mitt bland nyheterna

På de sociala medierna exploderar ryktena. Ingenting man ”hört” är för litet eller osannolikt för att föras vidare. 140 tecken på Twitter förvandlas snabbt till en sanning. På Facebook har någon uppsnappat något som ”visar att polisen ljuger”, många ”delar”, budskapet sprids.

Att samma information inte går att hämta från exempelvis Sveriges Radio eller Svenska Dagbladet anses av de ivriga bero på att man på sådana nyhetsredaktioner har en annan agenda, en som går ut på att dölja fakta som kan uppfattas som obekväma för ”vissa”.

Den där utvecklingen har pågått länge, men under de femtio år som jag tillbringat i nyheternas värld har den bevisligen accelererat allt snabbare, i takt med att vår internetanvändning skjutit i höjden.

      LÄS MER: Dampanelen om sociala medier

Annons

De etablerade och seriösa medierna har en ansvarig utgivare, en som ytterst står för publiceringsbesluten, vilka de än är. Sociala medier har inget sådant krav. Alltså tedde det sig helt naturligt att begreppet ”oansvariga utgivare” myntades för några år sedan: publicera vad du vill på nätet, du riskerar ingenting – utom möjligen ett enskilt åtal, och det kostar för mycket pengar för de flesta, hur förfördelade de än kan känna sig.

Som ansvarig utgivare riskerar man att hamna i domstol. Det gjorde jag. I Stockholms tingsrätt prövades ärendet: hade jag, som både redaktör och ansvarig utgivare, spritt förtal av den man som (dömd för styckmord) rymt från den anstalt där han vårdades? Hade i Rapport sänt en intervju med en läkare som förklarade att mannen ”var farlig och skulle kunna mörda igen”.

Situationen var obehaglig, trots att jag var omgiven av jurister, vakter och domstolens personal. Min blick drogs hela tiden till målsägandens smala vita fingrar. Jag visste ju vad de där händerna använts till. En droppe kallsvett letade sig ner längs ryggraden. Skulle jag nu dömas till skadestånd och stor skam?

Styckmördaren hade förstås inte en chans. Jag frikändes.

Men den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig. Och kan fortsätta publicera i princip vad som helst.

Populära erfarna tankar

  1. Därför ska du älska den hatade skatan

    Du har också hört det. Hur en kvinna plötsligt kallas för ”skatan”. Det är inte menat so...

    Aina Bergvall
  2. Den sanna historien om ”bapelsin gubbjävel”

    Skrönor kan vara kul – eller ganska jobbiga. Själv har jag dragits med några stycken i uppemot...

    Ulf Elfving
  3. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  4. Iskylan sprider sig i landet jag varit så stolt över

    Det är ganska trångt på tunnelbanan, lite varmsvettiga vibbar. Alla tittar ner i sina mobiler. In...

    Marianne Rundström
  5. Därför räcker det långt med att bara vara mormor

    Vet du vad som skiljer en farfar från hans barnbarn? Jo, att barnbarnet inte visar bilder på sin f...

    Lena Adelsohn Liljeroth
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig - vem bär ansvar i sociala medier?
Läs nästa artikel Den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig – vem bär ansvar i sociala medier? Den oansvarige utgivarens sak prövas aldrig – vem bär ansvar i sociala medier?