Jan Scherman: De som mobbat solidariteten borde sätta i halsen - News55
Annons
Annons

Jan Scherman: De som mobbat solidariteten borde sätta i halsen

I Sverige, liksom i andra länder, utfärdas just nu domarna på ackord. Just nu duger inga åtgärder, eftersom alla kritiseras för att agera för sent och för klent. Och just nu drunknar många av de goda och solidariska initiativen i nyheter om hur affärer länsas på toapapper och handsprit.

Annons
Annons
Jag famlar själv. Och känner oro. Det är svårt att navigera i den snabba nyhetsförmedlingens stormbyar med fakta och åsikter i en salig röra. Jag väljer med tvekan att skriva den här kommentaren då det redan finns ett överflöd av reflektioner. Men gör det för att jag tycker att det i nuet saknas ett tidsperspektiv på vår samhällsutveckling. Vi lever i en tid då effekterna av ett halvsekellångt fokus på nedmontering av offentlig sektor blivit smärtsamt uppenbara.
 I decennier har det starka samhället med en stor och väl fungerande offentlig sektor bespottats. Politiken har anklagats för att lägga sig i för mycket och vår, genom skatter betalda, gemensamma välfärd har ansetts vara en ineffektiv koloss.
Istället – satsa på dig själv, individens frihet, mer privata alternativ för dem som har råd och maximerad marknadsekonomi.
Sedan kom Covid19 och tog ingen hänsyn till vem som satsat mest på sig själv. Nu ropas det högt på ett starkt samhälle, stark sjukvård och starka politiker. T.o.m ordet solidaritet har börjat användas, om än med svag röst.

Men det är inte bara så att samhällets styrka prövas i själva krisen.

Annons
Annons

Ett samhälles förmåga att klara en kommande kris grundas i lugna tider då det går att bygga sjukvård, skola, kommunikationer och hela det vittförgrenade system som ska vara så robust att det klarar tuffa påfrestningar. Den vägvinnande ideologin har dock fram till nu argumenterat för egoism, och inte för solidaritet.

Jag känner mig nästan helt ute när jag säger att jag har tillit till statsepidemiolog Anders Tegnell. Han vågar säga att när Spotifys ägare Daniel Ek uppmanar alla att jobba hemma så är det en möjlighet alla inte har. Inte för att Spotify gör fel, utan för att många måste gå till jobbet. De som jobbar i sjukvården, skolan, äldrevården, polisen, matindustrin, dagligvaruhandeln och hur många andra branscher till som helst. Alla de vardagshjältar som tvingas ta emot främmande människors utandningsluft arbetsdag efter arbetsdag. Det är de som fyller på när hyllorna länsats på toapapper. Det är de som tar hand om vanliga hjärtinfarkter. Eller utreder en vardaglig misshandel.

Annons

Solidaritet är ingenting som kan kommenderas fram från en dag till en annan. Solidaritet skapas i hemmet, i skolor, på arbetsplatser och i den offentliga debatten över tid. År efter år. Solidaritet växer sig stark genom uthållighet och långsiktighet. Det blir en central del av en samhällskultur när grundtonen i samhället omhuldar det omistliga värdet av t.ex en gemensam sjukvård som alla kan ta del av oavsett boplats och privatekonomi.

Annons

Inte en tillfällig tweet. Inte en trend. Nej, en långsam, ständigt hörbar och underliggande harmonisk ton.

Jag hade mina första jobb som reporter när SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, gick till offensiv mot socialdemokratin och det som låg till vänster därom. Detta var i mitten av 1970-talet. SAF-ordföranden Curt Nicolin krävde lönestopp, ökad effektivitet, högre vinster och avskaffande av helgdagar för att få fler arbetsdagar. SAF:s informationschef Sture Eskilsson hade linjerat upp ett omfattande lobbyingarbete för mer marknadsekonomi och motoffensiv mot vänstervågen. Ekonomer som Milton Friedman var innetrend och fick fäste med idén om nattväktarstaten. Allt utom militären kunde privatiseras. Friedman fick Nobelpriset i ekonomi, beslutat av Sveriges Riksbank. Franske Filosofen Henri Lepages bok ”Imorgon kapitalism” blev en bestseller och banade väg för en extrem nyliberal våg.
I Sveriges gällde kampen nej till medbestämmandelag, nej till lagen om anställningsskydd och nej till ny lag om arbetsmiljö. Nej hela vägen. Och nedmontering av offentliga sektorn, där de privata alternativen skulle få växa. I kampanjen ”Satsa på dig själv” anlitades svenska folkets idoler. Här framträdde ABBAS Anni-Frid Lyngstad och hockeystjärnan Lill-Pröjsarn Nilsson
Annons

Idéerna fick snabbt fäste. Efter det historiska regimskiftet 1976 och regeringen Thorbjörn Fälldins tillträde började en rejäl omsvängning. Även socialdemokratin retirerade. I sitt framtidsprogram, där bl.a finansministern Kjell-Olof Feldt var författare, öppnade också arbetarrörelsen för privatiseringar. 90-talsprogrammet, som det hette, hakade på den nya tiden. Här någonstans vandrade socialdemokratins visionära berättelse om det jämlika, rättvisa och solidariska samhället ut i dimman.

Annons

På väg in i 1990-talet signerade moderaten Lars Tobisson en riksdagsmotion med rubriken ”Förnyelse av den offentliga sektorn”. Den svenska offentliga sektorn bedömdes vara störst i världen i förhållande till sin folkmängd. Denna koloss påstods präglas av ineffektivitet, dålig kvalitet, höga skatter och brist på styrning. Språkbruket omformulerade välfärden genom att genomgående beskriva t.ex skolan och sjukvården som produktion av tjänster, där det fanns leverantörer och kunder. Sjukvården började räkna på kostnaden för varje enskild patient, som om det vore en abstrakt form av producerad enhet. Likadant med eleverna i skolan. Den offentliga sektorn skulle jobba som vore också den ett privat aktiebolag. Det kom många riksdagsinlägg i samma riktning. Många debattinlägg. Inget snack om det privata som ett alternativ, om rimlig balans i valfriheten. Megafonerna skanderade för detta som ett huvudalternativ.

Annons

Ytterst få eller ingen reflekterade hur denna bolagisering av samhället skulle tåla en djupare kris. Hur skulle den kortsiktiga bolagsmodellen med kvartalsvis framförhållning fungera om tillväxten dök ner till en långvarig lågkonjunktur? Hur skulle välfärden påverkas av marknadsekonomiska ideal som låg lagerhållning, lägsta tänkbara kostnad per producerad enhet och maximerad effektivitet i alla delar av verksamheten? Vad betyder det att det offentliga lånar pengar till välfärden som vilken business som helst, och där kassaflödet säkras genom allt fler avgiftsbelagda tjänster utöver själva skatten?

Corona-viruset? Jag tänker på karensdagen som nu avskaffas, och där det under både 1980- och 90-tal höjts röster från både arbetsgivare och borgerliga partier om fler karensdagar, där löntagarna får ut en sänkt ersättning. Nu är karensdagen borttagen för att man inte vill att människor ska gå till jobbet när de är sjuka och riskerar att smitta andra, i värsta fall med corona. Enligt den logiken så innebär karensdagen att folk till vardags faktiskt går sjuka till jobbet. Är det bara dåligt i corona-tider? Och leder inte också minskad anställningstrygghet till att människor av rädsla för att komma på arbetsgivarens shit-list går till jobbet med förkylning, feber och infektioner?

Annons

Sverige tycks i decennier ha utvecklats efter grundprincipen om att vårt samhälle kan räkna med ständig medvind och högkonjunktur.

Så händer det oväntade att ett virus börjar spridas från Kina och över hela världen. Den kaxiga satsa på dig själv-kulturen, den självupptagna individualismen, effektiviseringsfokuset i den offentliga sektorn och förhärligandet av bolagsmodellen visade sig plötsligt vara ett skört bygge. Det blev ungefär som ”en skakning på nedre däck”, såsom Mikael Wiehe beskriver det i sin låt om Titanic. Det nya skrytsamma samhällsbyggets företrädare med så många självsäkra ideolgiska röster i politik och näringsliv, som i decennier mobbat det solidariska tänkandet, började själva ropa på det starka samhället. Efterlysa starkt och vittomfattande ledarskap i politiken och i hälsovårdsmyndigheter. Började be om samarbete. Stödpaket och trygghet för stabilitet och långsiktighet.

 Det vore fint om inte allt föll i glömska när corona-viruset förhoppningsvis bekämpats. Fint om fler delar av den gemensamma välfärden än våra poliser fick växa. Om en och annan myndighet för allas vårt bästa fick förstärkas. Om samarbete blev lika bra som konkurrens. Om grundtrygghet för alla kom upp på samma nivå som valfrihet för vissa.
Det tas nu många beundransvärda initiativ av enskilda människor, företag och verksamheter. Vardagshjältarna blir fler och fler, både i den offentliga och privata sektorn. Det finns många som återupprättar begreppet solidaritet. Låt det fortsätta och låt det åter bli en del av vårt gemensamma starka och solidariska samhälle!
 Jan Scherman, diversearbetare

Populära erfarna tankar

  1. Rapport från en frivillig karantän - del12

    Det måste vara årets vackraste vecka. Jag går andlös omkring och betraktar hur marken nästan t...

    Marianne Rundström
  2. Så skönt att det är slut på slentriankramarna

    Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet. När jag var barn kramade man mamma och pappa...

    Aina Bergvall
  3. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  4. Rapport från frivillig karantän - del 13

    Marianne Rundström fortsätter sin rapportering från den frivilliga karantänen. I dagens inlägg...

    Marianne Rundström
  5. Artur Ringart: Ni giriga företag kom inte och be om hjälp när det går åt skogen

    Vi har en helt obegriplig situation i Sverige. Företag vill dela ut stora belopp till aktieägarna...

    Artur Ringart
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel Jan Scherman: De som mobbat solidariteten borde sätta i halsen Jan Scherman: De som mobbat solidariteten borde sätta i halsen