News55
Detta är en sponsrad artikel

Jag är oroligare än någonsin för framtiden

Artikelbild
050924. Svensk flagga i ett fönster med virkade gardiner. Foto. Hasse Holmberg. Kod 96 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Lena Adelsohn Liljeroth
Lena Adelsohn Liljeroth
Uppdaterad: 01 jan. 2016Publicerad: 01 jan. 2016

Så här års summerar alla medier året som passerat och konstaterar att det är mörkare och svårare än någonsin att sia om framtiden. Flyktingar, bostadsbrist, tiggare, trångt i skolorna, religiöst våld – men också ett framgångsrikt klimatmöte, ökande BNP, politiska uppgörelser över blockgränserna, ökad handel och medicinska genombrott.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Jag vill så oerhört gärna vara optimist. Vill kunna säga GOTT NYTT ÅR och NU BLIR ALLT BÄTTRE till alla – och både tro och mena det. Men trots att jag är frisk och stark är jag ändå oroligare än någonsin för framtiden. För vad är det som händer, med samhället och med oss själva? Och hur kan vi undvika att dras till domedagsprofeterna?

      LÄS MER: Vad är vi, vad kan vi, vad gör vi och – finns det hopp?

Samtalen, både de offentliga och de mindre publika, verkar mest ha handlat om flyktingar och integration. Om man sedan faller in i änglakören och tror att ”allt löser sig” eller förutspår en ”Ragnarök-katastrof” varierar – och kan variera för en och samma person beroende på dagsformen.

Jag förundras över att den offentliga debatten mest kretsar kring ekonomi. Om vi har råd – eller inte – att ta emot uppemot 150 000 människor i år och kanske nästa och nästa.

Som ett av världens rikaste länder har vi naturligtvis det. Min oro gäller inte pengar eller ens rejält höjda skatter. Jag oroar mig för de konflikter människor emellan som blir oundvikliga.

      LÄS MER: Vad hände med det hyllade begreppet “trygghet”?

För att ett samhälle ska fungera krävs tilltro. I annat fall tvingas vi, som i många andra länder, att förlita oss till familjen, klanen.  Då upphör rättssamhället.

I Sverige har tilltron till staten trots allt varit stor. Vi har räknat med att polisen kommer om vi får inbrott, att läraren kan mer än eleven, att det funnits vård när vi blir sjuka, att kvinnor och män behandlas lika, att det finns bostäder till alla …

ANNONS

      LÄS MER: Inte förrän år 2062 får kvinnor och män lika pensioner

När allt detta – och mycket annat – inte längre är självklart och när många människor inte längre känner sig trygga på gator och torg eroderas tilliten. Det kan gå fort. Och med minskande tillit följer minskad solidaritet. Därav min oro. För jag tycker om mitt land och vill leva i Sverige!

Går detta sociala experiment bra, så är det sannerligen inte politikens förtjänst. Då handlar det om viljan hos privata företag och ideella organisationer, om entreprenöranda och vanligt hyfs och vett.

Sant är att vi har ödet i vår hand.  När regeringen i oktober vädjade till näringslivet att ta emot nyanlända, nappade cirka 200 företag, de flesta i Stockholmsregionen. Nu hoppas regeringen att företag i övriga Sverige ska visa samma vilja. Den offentliga sektorn har alltid varit sämre på att möta olikheter, vare sig det handlat om funktionshinder eller språkförbistring.

      LÄS MER: Integration är svårt, men vi har inget val

Ingen tror att världen räddas bara för att just du blir volontär på ett flyktingboende, sorterar dina sopor eller ibland låter bilen stå. Men om vi aktivt gör skillnad, om än i det lilla, så förändrar det vår egen tillvaro. Hopplösheten viker till förmån för hoppet. Och genom att själva tro att vi KAN göra skillnad – så gör vi det!

Så mina tre försök till nyårslöften blir:

  • Samla positiva nyheter och sprida dem!
  • Klaga mindre!
  • Finna en ny bekant från en annan del av världen!
ANNONS
ANNONS