I dag lär sig barnen att inte lita på någon de inte känner. Annat var det då jag växte upp på 1950-talet. Det hände allt som oftast att jag i sjuårsåldern sattes på tåget tillsammans med ett par yngre syskon för att åka till farmor och farfar i Stockholm. Pappa följde med till tåget och såg till att vi kom på rätt platser och sedan talade han med någon vilt främmande passagerare och bad henne (alltid en tant) att se till att vi inte klev av på fel station och att ordna så att vi mötte farfar på stationen. Det var aldrig några problem. Tanterna proppade oss fulla med mjuka bananer och godis och lämnade ordentligt över oss till farfar. Och när man åkte tåg på egen hand brukade man be någon medresenär att titta till väskan medan man gick till restaurangvagnen. Man utgick från att alla på tåget var ärliga och hyggliga medmänniskor.
Mest läst i kategorin
LÄS MER: Länge leve den hjälpsamma pensionären!
Dörren till lägenheten vi bodde i låstes aldrig. Inte en nyckel eller än mindre kod någonstans. Ingen av min farmors väninnor hade pepparspray i fickan då de gick ut på promenad. Då någon person på gatan erbjöd sig att bära min tunga väska blev jag glad för att det fanns sådana hjälpsamma unga män. Och i affärerna hände det att om jag hade glömt pengarna hemma fick jag betala varorna nästa gång. Blev man sjuk åkte man till sjukhuset och fick hjälp. Där fanns det alltid gott om sjuksköterskor och läkare. Att man kunde bli sjuk av att ligga på sjukhus fanns inte i vår föreställningsvärld.
Ingen hade hört talas om ”fake news”. Det som stod i tidningen var sant. I alla fall i morgontidningen. Och gamla tant Signe var övertygad om att hon skulle klara sig gott på pensionen.
LÄS MER: Otium – nyckeln till ett härligt liv för oss äldre
Om mamma, som gillade att delta i slogantävlingar, ibland vann en sådan, utgick hon från att det verkligen stämde att hon vunnit. Vilket det också alltid gjorde. Ekonomerna hade ännu inte trummat in att det som är för bra för att vara sant aldrig kan stämma. Att du minsann inte ska tro att du kan få någonting gratis här i världen. På den tiden fick det ibland vara så där härligt osannolikt bra.
Jag kan längta efter den där absoluta tilliten ibland. Då vi hade förtroende för våra medmänniskor. Och jag undrar över vad som händer när rädslan för det okända sprider sig.
