När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe - News55
Annons
Annons

När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe

Annons
Annons

Jag drömde att jag hade blivit dement. Att jag var på väg till en läkarmottagning, men kunde inte hitta dit. Jag snirklade mig runt, runt i Gamla stan, in och ut ur gränder och kom tillbaka till samma ställe. Tiden gick, jag tittade på klockan, men den saknade visare. Jag blev svettig, yr, förtvivlad.

Så vaknade jag, och min kropp och hjärna var fyllda av ett diffust obehag. Som om jag var kvar i demensens dimmor.

För några år sedan dog min svärmor av alzheimer, och sedan dess lever jag dagligen med en oro att själv drabbas. Läste någonstans att var tredje sekund får någon i världen en demensdiagnos, och det är bara att ta fram miniräknaren. Över tio miljoner människor per år! Varför skulle jag skonas? Du?

      LÄS MER: På ett ögonblick hade vi mist en son

Fem år innan min svärmor dog röntgades hennes hjärna, och då såg man att hon fått Alzheimers sjukdom.

Annons
Annons

Vi satt hos doktorn och tittade på bilderna. Doktorn pekade och förklarade, visade på de svarta, döda fälten. Som om en fladdermus hade brett ut vingar och ben över centrala delar av hjärnan. Ett giftigt protein hade dödat nervcellerna och deras fina grenverk. När hade detta börjat? Förmodligen åtskilliga år tidigare. Kanske tog sjukdomen ett språng när hennes älskade man dog. Då begravdes också deras gemensamma, trygga vardag med samtal och måltider vid köksbordet, promenader, teveprogram och en trygg lunk. Men då märkte vi ingen förändring.

Några år senare började vi bli oroliga.

Vi satt i köket i hennes lilla radhus i Gävle och hon skulle koka kaffe. Hon blev stående vid spisen, visste inte hur man gjorde. Stod tyst och förbryllad med kaffepaketet i handen. När vi försökte hjälpa henne sa hon irriterat: ”Jag vet väl hur man kokar kaffe!”

Jag minns brevbuntarna hon kom med, ihopknutna med snören och en lapp instucken. ”Till Arne” hade hon skrivit med darrig stil. Det var räkningar, inkasso, krav, påminnelser, byten av teleabonnemang. En diger hög med åthutanden från myndigheter och företag.

”Kan du hjälpa mig med det här?” sa hon till min man, och blicken rymde både skamsenhet och oro. Hon, den driftiga och kompetenta kvinnan var nu som ett barn, oförmögen att klara det självklara.

Annons

      LÄS MER: Tekniken rusar och jag kommer aldrig ifatt

Hon bodde tjugo mil bort, och mellan våra besök erövrade sjukdomen allt mer av hennes hjärna. Hon brände sönder flera kaffebryggare. Hon blev medicinförgiftad och spydde som en kalv, eftersom hon hade stoppat i sig en flerdubbel dos av sina tabletter.

En sen sommarkväll gick hon vilse, gick och gick tills ett ungt par förstod att det inte står rätt till när en gammal tant är ute med sin rullator klockan elva på kvällen. De hjälpte henne hem, och sen kom polisen och satt hos henne i köket. Oj, vad hon skämdes! Och inte fick hon bjuda på nåt heller. Inte ens en kopp kaffe.

Så småningom fick hon plats på ett demenshem, och vi nere i Stockholm kunde andas ut. Nu skulle lilla mamma inte tända eld på huset, inte ramla i radhusets trappa, inte gå bort sig på stan.

Där fick hon en säng, omvårdnad, mat, tillsyn. Hon var så tacksam. Men hon var inte glad. Hon längtade efter att få komma ut och känna vinden i håret, men det fanns ingen tid till det. Ont om personal. På våren ville hon gå ut och köpa en bukett tulpaner, men det gick inte för sig. Fanns inte folk.

En nyårsafton skrev hon i sin röda lilla kalender: ”Sol och fint väder. Inne hela dagen. I säng före 12. Upp sen och titta i fönstret på nyårsfirandet.”

Annons

      LÄS MER: “För var man känd för vad man gjorde – nu är man känd för ingenting”

I fyra år bodde hon på hemmet, och när hon nästan var 90 lämnade hon livet. Min svärmor hade levt ett gott liv. ”Men det här sista hade jag kunnat vara utan”, sa hon några gånger. Genom henne fick jag på nära håll se hur livet kan te sig när man blir dement. Den tillvaron var säkert ordinär. Inte sämre än på många andra ställen. Men själv vill jag inte ha det så.

Sen dess tänker jag ofta på våra politiker: Varför håller de inga brandtal om att livet måste få levas tills vi dör? Tror de inte att de själva kan bli dementa och utlämnade till andras välvilja? Hur ser deras visioner ut, eller har de inga? Varför diskuterar de inte äldrevården när de deltar i debatter?

Och vad gör vi, alla bråkiga 40-talister åt detta? Varför stoppar vi huvudet i sanden?

Populära erfarna tankar

  1.  Pappa döstädade inte - och glad är jag!

    Min pappa samlade på allt. Vi brukade fråga: ”Är detta något som fungerar eller är det bara...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  2. Ängsligheten i debatten gör mig riktigt - ängslig

    Nyligen bjöd min diskussionsklubb in professor Kerstin Uvnäs Moberg för att tala om oxytocin, pop...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  3. Så blev den bespottade magväskan min bästa vän

    Tänk att den blivit modern igen! Den som för ett par år sedan var min otidsenlige men oumbärlige...

    Christina Kellberg
  4. Jag skräms av Sveriges flathet inför nazismen

    Det här skulle vara en krönika om mina reflektioner från årets Almedalsvecka i Visby. Jag had...

    Artur Ringart
  5. Ingen nämner idag 68-rörelsens negativa inverkan

    Få årtal är så mytomspunna som 1968. Ett årtal som firar 50 år detta år och som nu åter st...

    Leif Schulman
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe