Annons
Annons
Annons
Annons

På ett ögonblick hade vi mist en son

I alla år har jag försökt hålla döden ifrån mig. Om det varit möjligt och inte uppfattats som sårande har jag undvikit begravningar. Och bara några få gånger har jag besökt kyrkogårdar och gravar.

Men i år kom döden in i mitt liv, och nu finns den varje dag i mina tankar.

För många år sedan besökte jag mina föräldrars grav, just en allhelgonahelg. Det var eftermiddag, det blåste och grenarna blev allt kalare. De blöta löven klistrade fast runt stövlar och skor. Det var första gången jag besökte kyrkogården, eftersom stenen med deras namn och platsen där urnorna satts ner liksom inte betydde något för mig. Den berörde mig inte. Jag kände mig mest dyster och ville därifrån.

Jag minns att en äldre kvinna kom gående på grusgången. Kanske var hon lika gammal som jag är nu. Hon gick med små tassande och försiktiga steg, och i famnen höll hon en stor kastrull. I den balanserade ett tänt gravljus. Hon berättade att hon hade tänt det hemma och satt ner det i kastrullen för att blåsten inte skulle släcka lågan. Och hon var så nöjd med att det brann hela vägen, tills hon med kupade händer ställde ner det vid makens grav.

Jag tyckte att scenen var komisk och rörande, mitt i allvaret och dysterheten.

      LÄS MER: Jag trodde aldrig jag skulle sakna ceremonin över döden

Några få gånger har jag deltagit i begravningar – för att jag inte kunnat slinka ur. Den tunga musiken, doften från liljorna och den samlade sorgen har fått mig att tappa fotfästet. Som om en massa ackumulerad gråt vällt upp och måste ut. Jag har inte velat prata med andra om min rädsla att gå på begravningar, för det finns alltid beskäftiga människor som säger: ”Men döden är faktiskt en del av livet!”

Hurdå? Jag fattar inte. Döden är bara svart. Obehaglig. Obegriplig. Jag vill inte ha den i mitt liv.

Men med stigande ålder har mina försök att trotsa döden blivit allt mer fåfänga. För några år sedan dog min gamla svärmor. Av ålderdom. Hon blev nästan nittio, och man kan väl säga att hon hade levt klart. Min man ville att vi tillsammans skulle ta farväl av henne på hemmet, där hon hade levt sina sista år. Min första impuls var att säga nej. Jag hade aldrig sett en död människa, och bara tanken skrämde mig. Men jag sa: ”Visst, vi åker dit tillsammans!”

Hon låg på sängen, klädd i sin finaste klänning. Ett biträde hade plockat blommor från orkidén i fönstret och smyckat hennes bröst. Min man pussade mamma på pannan, och jag smekte hennes bara arm. Den var kall. Stel.

Annons

I våras dog en kär arbetskamrat. Cancer hade tagit över hela hans kropp. Men innan den blev hans död verkade han inte rädd. Han tycktes mer sorgsen över att behöva lämna livet som rymde god mat, resor och arbete. ”Något ska man ju dö av”, sa han.

Så obegripligt stoiskt. Själv vill jag aldrig dö, hur nu detta skulle vara möjligt.

      LÄS MER: Som vuxen vill jag slippa fira en importerad amerikansk helg

Det blev sommar. En ljummen kväll åt vi middag under äppelträdet. Det kändes som om julis sötma var evig. Som om trädet aldrig skulle stå naket. Och det kändes som om det aldrig skulle bli höst.

Mobilen ringer. Min man svarar. Han reser sig, tar några steg från bordet. Lyssnar. Länge. Sedan vänder han sig mot mig och säger: ”Mats är död.”

På ett ögonblick hade vi mist en son.

Det var inte en film. Ingen skrek, ingen grät eller kastade sig på marken. Det var på riktigt. Men vi förstod inte. Jag gick in och diskade en stor disk. Min man gick runt i cirklar i trädgården. Från köksfönstret kunde jag se sensommarens måne kasta strålar mot hans kala hjässa. När han kom in tände vi ett ljus, hällde upp var sitt glas vin. Jag minns inte att vi sa så mycket.

Sedan den dagen gör vi så varje dag. När vardagens id är till ända sätter vi oss på var sin pall i köket, häller upp var sitt glas vin. Men nu talar vi om det som hände. Vi upprepar vårt varför. Vi minns det som var ljust, men också det mörka som släckte livet.

Vi pratar om att döden gör ont, men också att vi lever här och nu. Att livet bör levas medan det bjuds, vi som har förmånen att leva på den här lilla plätten på jorden.

Allhelgonadagen åker vi upp till Minneslunden, där askan ströddes. Det är novemberfukt i luften, regntungt och disigt. Vi sätter ner några rosor och minns.

Så blev döden en del av livet. Också för mig.

Senaste nytt

  1. 15:42 DC-kvartar utan Murray och Nadal

    De kommande Davis Cup-kvartsfinalerna avgörs utan två av tennisens största stjärnor. Spaniens Ra...

  2. 15:35 Utländska kroppar hittade i Kongo-Kinshasa

    Tre ännu oidentifierade döda har hittats i Kasai-regionen i Kongo-Kinshasa, samma område där en...

  3. 15:30 Wallström: "Vi har framfört vår oro till Turkiet"

    Efter Turkiets kartläggning av oppositionella i Sverige har utrikesdepartementet nu kontaktat den t...

  4. 15:35 "Kina redo militarisera konstgjorda öar"

    Kina ska ha kommit så långt i byggandet av sina konstgjorda öar i Sydkinesiska havet, att det är...

  5. 15:26 Gängvåldet: Anhöriga krävde åtgärder

    Dödligt våld och olösta mord tynger landets storstäder. I dag var anhöriga till offer som mörd...

Visa fler nyheter
Annons

Populära erfarna tankar

  1. Över 20 000 svenskar drabbas årligen av demens. Min pappa var en av dem.

    I dessa tider behöver vi ljusglimtar. Häromveckan fick jag en sådan på middag med Pumorna, mitt...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  2. Nu måste frågor som berör äldre tas på allvar

    Det mullrar i leden. Rösterna blir högre och högre. Vi är många – nästan 25% av hela väljar...

    Artur Ringart
  3. Därför tvingades Emma föda barn i en bil på väg till BB

    Jag såg Emma Andersson i Rapport häromdagen. Det var obehagligt. Hela hon utstrålade rädsla och...

    Sverker Olofsson
  4. Populistisk plakatpolitik gör världen livsfarlig

    Jag har levt på politik (som reporter) och med politik (som intresserad medborgare) under ett lång...

    Paul Ronge
  5. Jag förstår varför allt fler kunder överger storbankerna

    Noll, noll, noll! Varje konto – inte ett öre i ränta. Samtidigt drar vi ihop mångmiljardvinster...

    Sverker Olofsson
Visa fler erfarna tankar