Inte konstigt att den yngre generationen förbereder sig på apokalypsen

Sonen öppnade nästa köksskåp, där den vackra blommiga bröllopsservisen i 24 delar fyllde hylla på hylla, …”och se här, vem ska ta hand om allt detta?”

Vi tittade på varandra, maken och jag, och kände intuitivt att det inte var på plats att påminna om de ytterligare två serviser som låg nedpackade i källaren. Eller alla glas och annat arvegods.

Luttrade vänner, med lite äldre barn än våra, tröstar oss med att de kommer att ändra sig och en dag plötsligt vilja ha faster Lillys gamla piano med ljushållare och farmors punschglas. Fan tro’t! Inte våra vuxna barn, födda i början av 80-talet, i alla fall.

Men en förändring är på gång. ”Generation Ordning” som är född på 90-talet och i slutet av 80-talet håller på att sätta bo. De är betydligt konservativare än tidigare ungdomar. För dem är tryggheten och det lilla livet viktigare än världen utanför.

Generation Ordning talar om familjens betydelse, tittar gärna på ”Allsång på Skansen”, föredrar charterresemål framför äventyrsresor och kan prata om inredning i timmar. Snart vill de kanske till och med ha mormors gräddsnipa.

De nya värderingarna är egentligen tecken på en sorglig utveckling. Historikern Thomas Fürth på Kairos Future har forskat om värderingsfrågor sedan 1970-talet och menar att de unga idag lever i en betydligt tuffare värld än vi 40- och 50-talister egentligen vill inse.

De har svårt att få jobb, utbildningarna har devalverats och var tredje tror att klimatfrågan är olöslig. Undergångskulturen räknar bland de unga in många anhängare.

Och när det inte går att påverka den stora världen så agerar man på den arena man kan och känner. Hemmets och familjens. Logiskt, menar bland annat Thomas Fürth och nämner som kontrast de som fyllt 65, ”de egentligen enda tonåringarna”, som vill åka motorcykel, bestiga berg och festa till musik av Elvis.

Tro inte att detta enbart gäller i Sverige. Trenden sägs vara tydlig i hela västvärlden och för att finna framtidstro får man åka till andra sidan jordklotet, till medelklassungdomar i Kina och Brasilien.

Dystert. Men samtidigt är detta kanske vår, 55-plusarnas, chans att dela med oss. Inte primärt av familjeservisen denna gång utan av vår framtidstro. Vi som befinner oss i den gyllene åldern och som inte ständigt behöver bevisa att vi duger. Vi som har mer fri tid, mod och erfarenheter. Vi kan bjuda in dessa apokalypsens barn och barnbarn till hoppfulla samtalsarenor och samtidigt ta del av deras vardag.

Vi kan föreslå gemensamma utflykter till udda platser, leta upp glömda och nya författare med optimistisk livshållning, lära de unga att källsortera och bjuda på mat på mormors tallrikar. Vi kan visa att även den stora världen går att påverka och att rörelse är möjlig. Att det är dags för visioner.

Kanske frågar de unga en dag också efter den gamla familjeservisen, inte primärt för att göra oss glada, utan för att de inser att den kan symbolisera glädjen i att samlas runt ett bord och samtala.