Alla vill hjälpa de hjälplösa - hur länge varar hjälpsamheten nu? - News55
Annons
Annons

Alla vill hjälpa de hjälplösa – hur länge varar hjälpsamheten nu?

Varför väcker vissa bilder så starka känslor och orsakar svallvågor av hjälpinsatser medan andra nonchaleras och sopas under mattan? Journalisten Ola Söderlund om bildens oförutsägbara kraft, mediernas makt och mänsklighetens tidigare ignorans.

Annons
Annons

Plötsligt vaknar en värld i väst. Plötsligt ska vi hjälpa. Plötsligt är vi offervilliga och känner empati. Plötsligt uppenbaras det som varit uppenbart för alla, i alla tider, men där alla fram till nu av någon anledning blundat.

Jag kan inte erinra mig att någon manifestation ägt rum av det enorma slag vi i dag ser – i pressen, i etern, på sociala medier – för nödställda människor på den afrikanska kontinenten (om vi bortser från Etiopienkatastrofen som resulterade i Live Aid-galorna 1985).

      LÄS MER: Rekordinsamling för flyktingar

För att ta ett konkret exempel. På sin höjd har Radiohjälpen ropat hjälp och ändå har vi sedan vaggan översköljts av floder av bilder och rapporter på utsvultna, dödssjuka, lemlästade och livlösa barn ur alla tänkbara vidriga vinklar från konflikt- och hungersdrabbade länder i Afrika, denna ofta så tydligt bortglömda del av jorden.

Kan någon duktig med ett klanderfritt vitt och rent samvetem och ett på riktigt gott hjärta, förklara det här fenomenet för mig så att jag förstår? Just nu begriper jag nämligen ingenting.

Annons
Annons

Kan det vara så enkelt att den flyktingström vi nu ser från Mellanöstern, som beskrivs som den största efter andra världskriget, också hotar vår egen bekväma sfär och välfärd? Om det nu hade varit så äkta med omsorgen om andra, som det ges intryck av, varför har ingen tidigare med en komfortabel tillvaro, med jobb och tryggad ekonomi, öppnat dörren och berett plats på soffan åt exempelvis en stackars uteliggare eller tiggande rom, som vi alla möter på gatan varje dag? Eller, som jag nämner, bidragit med allmosor till fattiga, utmärglade människor i Afrika?

Men det är tydligt att det plötsligt blivit trendigt att hjälpa. I Sverige går kändisar som Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Katrin Zytomierska, Janne Schaffer, Robert Aschberg, Jonas Gardell, Isabella ”Blondinbella” Löwengrip i fronten, påeldade av medierna, och får PR och goodwill på kuppen.

      LÄS MER: Svårt att garantera att pengar når fram

”Jag såg ikväll bilder på ett livlöst barn vid en strandkant som fick mig att börja gråta”, bloggade ”Blondinbella” efter att fotot på treårige Alan Kurdis döda kropp efter familjens desperata flykt från Syrien, kablats ut.

Annons

Finanstoppar som Marcus Wallenberg och Carl Bennet, två stenrika miljardärer, uppger sig vara hjärtskärande berörda och tänker nu agera. Bennet har lovat ge bort 250 000 kronor (!) av sin förmögenhet medan den norske hotellkungen Petter Stordalen, som också hoppat på välgörenhetståget, är beredd att upplåta hela hotell till syriska flyktingar.

På min egen Facebook basunerar snart alla ut att han eller hon omöjligt kan låta bli att göra en hjälpinsats för medmänniskorna från Syrien, där Islamiska statens (IS) råa härjningar och inbördeskriget knappast är något nytt för någon utan varit kända faktum länge genom massutskick av grova bilder och videoklipp.

Men vad är det då som plötsligt har gett folk som tidigare bara ryckt på axlarna en aha-upplevelse?

      LÄS MER: Bilderna på Alan ändrade opinionen

Annons

Visst har vi ställt upp för människor i nöd förut. Det går i vågor. Jag glömmer personligen aldrig bilderna på barnen i Rumänien, som bodde i kloaker i Bukarest under den grymme, kommunistiske diktatorn Nicolae Ceausescus över två decennier långa styre (han blev senare avrättad under folkets revolution 1989). Barnens ofattbara misär hade varit dolt i dunkel. När den mörka sanningen kom i ljuset blev det sprängstoff i svenska medier. Det här var alltså på 1980-talet och då, som nu, väckte det sympatier och många ville bidra med en hjälpinsats för att göra livet drägligare för de rumänska barnen.

Men ingenting kan ändå mätas med den orkan av hjälpande händer vi ser i dag, både nationellt och internationellt. Enkelt går det kanske att förklara med den turkiska pressfotografen Nilufer Demirs smärtsamma foto på den lille syriske pojken som ligger hopplöst död på stranden, med ansiktet nedborrat i sanden. Bilden ansågs så känslig till sin natur att exempelvis engelska nyhetsdraken BBC valde att inte publicera.

Annons

Men det gjorde alltså en rad andra medier och effekten lät inte vänta på sig. En Sifomätning gjord omedelbart före och efter bilden på Alan Kurdi ger besked: Svenskarnas attityd till flyktingmottagning ökade från 17 procent till 25 procent före respektive direkt efter bilden nått sin publik och siffran bland de som vill ta emot färre flyktingar sjönk under samma vecka från 34 till 29 procent.

Det är alltså intressant att se hur ett enda foto kan påverka så många människor i samma riktning, det kan liknas vid en masspsykos, om vi hårddrar det, men i det här fallet stjälper ingen tuva stora lass. Det är tveklöst så att medierna plötsligt bestämt sig för att driva kampanjjournalistik och den bidrar i sin tur till det rekordstora engagemanget från människor i allmänhet och de manifestationer till förmån för flyktingarna vi nu ser. De tvingar även politiker som statsminister Stefan Löfven i ett tillstånd av affekt att tala om, med bilden på Alan i fokus, att ”Mitt Europa bygger inte murar”.

      LÄS MER: “Gör om. Gör rätt, Stefan Löfven”

Annons

Men frågorna kvarstår och känns relevanta, enligt rimlighetsprincipen: Hur har Löfven och alla barmhärtiga samariter tänkt fram till i dag och hur, rent praktiskt, ska hjälpen gå till för att nå fram på riktigt? Observera att jag inte på något vis vill raljera över människors välvilja, den är tvärt om sund.

Men var det så dags att vakna nu och varför vaknade ingen på allvar tidigare?

Och hur länge varar hjälpsamheten den här gången?


Ola Söderlund är journalist med ett förflutet som redaktör och reporter på tidningar under 25 års tid. Han har ett favoritordspråk: ”Bara döda fiskar följer strömmen.”

Annons
Annons
Alla vill hjälpa de hjälplösa - hur länge varar hjälpsamheten nu?
Läs nästa artikel Alla vill hjälpa de hjälplösa – hur länge varar hjälpsamheten nu? Alla vill hjälpa de hjälplösa – hur länge varar hjälpsamheten nu?