Annons
Annons
Annons
Annons

Då bestämde jag mig – inte en jul till med familjen

Annons

Veckorna före jul infann sig en porlande, pirrande känsla av förväntan. Adventskalendern hängde i fönstret, och bilderna bakom luckorna bidrog till glädjen. Den som handlade om gemenskap och en värld full av snällhet.

Mamma städade och fejade, klippte silkespapper och virade runt ljusen i den stora kandelabern. Vackert rött och vitt papper, oändligt skört.

Vi hjälptes åt att putsa kopparpryttlarna, som blev så blanka att de nästan bländade oss.

Vi la lutfisken i blöt i det emaljerade kärlet och ställde det under byrån i köket.

Så småningom plockade vi fram de röda julgranskulorna, glittret, änglahåret, toppstjärnan och ljushållarna till de levande ljusen. ”Elektriska julgransljus kommer aldrig in i vårt hem!”, sa pappa. En julgran skulle ha levande ljus. Julen hade sina trivsel- och skönhetsregler.

      LÄS MER: På ett ögonblick hade vi mist en son

Pappa isolerade sig på sitt arbetsrum. Skrev och skrev för att få ihop de pengar som behövdes till julen och för att kunna köpa mat, klappar, vin och nubbe. Mamma och jag tassade runt och förberedde julen, tyst och försiktigt för att inte störa honom.

En sen kväll några dagar före jul lyssnade hon och jag på Maud Reuterswärd på radion, och mamma målade alla köksluckor tomteröda. Så vågat! Nåt sånt hade ingen av grannarna.

En morgon ett par dagar före jul vaknade jag av kaffekopparnas klirr i köket. Mamma och pappa var uppe tidigt och åt frukost, svart kaffe och frallor med ost. Vilken lycka!

Men än hade festandet inte börjat.

      LÄS MER: När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe

Festande betydde att pappa hade rott hem pengar till jul och att korkarna i flaskorna hade öppnats. Då stannade tiden. All iver och förväntan klingade av. Mamma och pappa blev loja och trötta. De sov, vaknade och grälade. Julfirandet var i gång.

Men den här morgonen, när kaffedoften smög sig in till mig, fanns ännu hoppet om att det inte skulle bli som det brukade. Att allt som mamma och jag hade ordnat skulle krönas med den vackraste av jular. Köksbordet skulle fyllas med mammas goda mat och mitt på bordet skulle vi ställa den stora kandelabern. Silkespapperet runt ljusens fötter skulle darra av värmen.

Det blev inte så det året heller. Pengarna var bara lite försenade, liksom flaskorna. Julfirandet blev som det brukade.

Och så fortsatte det, år efter år.

      LÄS MER: Förr var man känd för vad man gjorde – idag är man känd för ingenting

Jag blev tonåring, jag fyllde nitton och jag flyttade hemifrån. Men det fortsatte. Inför varje jul ringde mamma till mig och sa: ”Du kommer väl hem och firar jul?”

Jag klarade inte att säga nej. Och vad skulle jag göra i stället? Jag hade ännu ingen egen familj, inga barn.

Så satt jag där hemma på julafton. Pappa låg och sov. Mamma stolpade runt och undrade vad klockan var och varför pappa sov. Hon försökte väcka honom, men lyckades inte. Sen vaknade han och mamma började skrika åt honom.

Då bestämde jag mig. Inte en jul till runt deras köksbord. De må vara mina dagars upphov, men nu tänker jag välja min egen jul.

Jag reste mig, tog på mig ytterkläderna och gick ut genom dörren. Kände lättnaden i kroppen.

Jag gick mot stationen, men visste inte om jag kunde komma hem till Stockholm. Satte mig på en bänk och stirrade bort mot villorna på andra sidan spåren. Det lyste vackert i fönstren, och himlen ovanför var stjärnklar.

      LÄS MER: Tekniken rusar och jag kommer aldrig ifatt

En timme senare gick faktiskt ett tåg mot Östra station. Jag var den enda passageraren och njöt av ensamheten.

I Stockholm föll snön stilla i stora flingor, och inga bilar förstörde det vita, mjuka täcket.

Jag promenerade långsamt genom stan och mot mitt hyresrum på S:t Eriksplan. Kände mig som Strindberg, som bar hög hatt för att hålla tankarna på plats. Jag hade bara en stickad mössa, men försökte hålla kvar mitt röriga inre under de grova maskorna.

Jag hade valt ensamheten. Valt bort gemenskapen och gjort min mamma ledsen. Det hade jag sett i hennes ögon när jag gick. Men var inte vår gemenskap ett sken?

Jag gick av tåget. Stockholm var tyst och stilla, inbäddat som i bomull. Vasaparken såg ut som den glaskula jag en gång fått av farmor och farfar. När man vände på den föll snön över de små granarna och skridskoprinsessans röda kläder.

Jag mötte ingen längs hela långa Odengatan. Alla var nån annanstans.

Jag gick med lätta steg mot mitt hyresrum.

Jag var ensam och fri.

Annons

Senaste nytt

  1. 06:30 Stor nyfikenhet när Trump träffar Nato

    En förlegad organisation, sade presidentkandidaten Donald Trump om försvarsalliansen Nato. Nu när...

  2. 06:20 NYT: Ryssland siktade in sig på Trumps män

    Förra sommaren fick amerikanska spioner information om att ryska företrädare diskuterade hur de s...

  3. 06:05 Misstänkt bomb sprängd av polisen

    Sex män har hittills gripits efter terrordådet på Manchester Arena. En kvinna som tidigare gripit...

  4. 06:00 Rask: "Publiken grät över finalplatsen"

    Mitt i hjärtat av Skåne är handbollspulsen hög. Lilla H65 Höörs framfart mot sin första SM-fi...

  5. 06:00 Ska bli enklare att vårda närstående

    För få utnyttjar möjligheten till närståendepenning. Det anser regeringen som vill skruva på r...

Visa fler nyheter
Annons

Populära erfarna tankar

  1. Varför görs inte fler tv-porträtt av stora artister - medan de lever?

    Några saker slog mig när jag såg SVT:s program om och med Lasse Lönndahl, 88, i helgen. För det...

    Leif Schulman
  2. Hur mycket kan man egentligen begära av gamla människor?

    En 85-åring i min bekantskapskrets ska genomgå en undersökning på sjukhus på grund av dåliga b...

    Pia Erlandsson
  3. Välkommen till News55 - nyhetsportalen för dig med livserfarenhet

    Jag och min kollega Fredrik Lundberg startade News55 som en reaktion på den åldersfixering som...

    Artur Ringart
  4. Hur ska vi minnas vår historia?

    Det har hänt att en inredningsdetalj jag råkar vara väldigt förtjust i presenterats som något a...

    Aina Bergvall
  5. Alla är förlorare i historien om Kevin

    ”Fallet Kevin” släpper inte greppet om mig. Bilderna och filmsekvenserna hemsöker mig plöt...

    Christina Kellberg
Visa fler erfarna tankar