News55
Detta är en sponsrad artikel

När min vän dog gick jag direkt till zumbaklassen

Artikelbild
Ana Martinez
Ana Martinez
Uppdaterad: 06 nov. 2016Publicerad: 06 nov. 2016

Jag såg dem ivrigt putsa på marmorn och ställa fram vaser med blommor i alla möjliga färger. Jag såg dem med lätta händer smeka liggande namn med silvriga bokstäver. Jag såg barn som glatt sprang till kranen och fyllde vaserna med vatten, så som jag själv gjorde när jag var liten rultig flicka på storkyrkogården La Recoleta i Buenos Aires.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

– Kommer du hit varje år på Allhelgona? frågade tevereportern.

– Alltid, men även andra dagar. Om jag vårdar graven känner jag mig närmare mina saknade älsklingar, svarade en kvinna och log, utan att avbryta sitt putsande.

Jag satt i mitt vardagsrum och såg på den spanska televisionens Allhelgonaspecial, den 1 november, alltid en röd dag i Spaniens kalender. Ibland kan teves igenkänningsfaktor slå hårt mot immigrantens ömtåliga hjärta. En svart melankolisk tanke drabbar mig: Jag har ingen grav att gå till. Mamma, pappa, farmor, moster Kika, faster Maria Luisa… de är alla begravda på andra sidan Atlanten.

      LÄS MER: På ett ögonblick hade vi mist en son

Och så började mässan. ”På denna Allhelgonadag, kära bröder och systrar, vältra er inte i sorg och saknad över era kära bortgångna, vörda deras minne i glädje, var tacksamma över den tid ni fick tillsammans, räkna alla ömhetsbevis ni ärvde”, uppmanade prästen.

Jag har många att tacka för så mycket i Sverige, de flesta lever fortfarande. Det finns så mycket att säga till varandra. Den jag har mest att tacka för ville inte ha någon jordisk grav. På hans specifika begäran strödde hustrun ut hans aska i Stockholms skärgård. Jag skall begravas i ”Gravholmen”, brukade han skämta; min mentor, författare och litteraturdocenten Bure Holmbäck, också kallad ”Hjalmar Söderbergs ståthållare på jorden”.

När jag var som mest trött på det jag kallade “Svenska för invandrares platta undervisning”, när jag trodde att jag aldrig i detta hieroglyfiska nya språk skulle hitta ett endaste litet eko som skulle klinga i mitt främlingshjärta, då kom Bure Holmbäck med romanen “Martin Birks ungdom” av Hjalmar Söderberg.

      LÄS MER: Jag trodde aldrig jag skulle sakna ceremonin över döden

ANNONS

”I litteraturen finns känslorna på djupet, läs med lexikon!”, sa han krävande när jag protesterade. Jag visste inte då att i en svensk död författares sällskap, Hjalmar Söderbergs, så skulle mitt hjärta hitta raka vägen in till mitt andra språk svenskan. Tack Bure.

En mentor är en vägvisare, en som hjälper en att korsa broar. Mina samtal med mentorn handlade inte om det svenska språket, utan om existensens villkor. En solig dag i juni satt jag på ett utecafé vid Humlegården och hade avtalat lunchmöte med min mentor. Han kom med raska steg, trots käppen, och var på strålande humör. Han hade “pendlat från döden till livet” och kom direkt från en begravning när han sa:

– En till kär vän har förvunnit från mitt livs karta men om jag fastnar vid att begrunda dödens obeveklighet, då går jag miste om de vackra blomsterrabatterna här i parken, alla färger, vårens explosiva kraft.

När min vän Jan Olof dog, gick jag direkt från begravningen till zumbaklassen, till de oanständigt glada latinamerikanska rytmer som Nola älskade. Jag hade nu lärt mig att pendla mellan livet och döden.

Egentligen lever vi våra liv med döden i hälarna. När döden tar ifrån oss den vi älskar och sorgen drabbar oss skall vi visst gråta alla våra tårar men aldrig, aldrig glömma glädjen. Aldrig sluta pendla tillbaka till livet.

ANNONS