Vackert när begravningen speglar den sörjdes personlighet - News55
Annons
Annons

Vackert när begravningen speglar den sörjdes personlighet

Annons
Annons

Med stigande ålder går vi dessvärre allt oftare på begravning. Akten avslutas för det mesta med att vi defilerar förbi kistan, bugar lätt och lägger ned vår blomma. En del av oss har för vana att röra lätt vid kistan, som en sista hälsning, innan vi återvänder till vår bänk. På vägen tillbaka ger vi den närmast sörjande en kram eller åtminstone en deltagande blick, en lätt bugning.

Det är vackert, högtidligt, värdigt och stundom lite ansträngande, inte minst för de närmast sörjande. Men det finns alternativ.

I Finland, till exempel. För några veckor sedan bevistade vi min hustrus storebror Taistos begravning en vinterlördag i en vacker, modern kyrka i en förort till Helsingfors.

      LÄS MER: Jag trodde aldrig jag skulle sakna ceremonin över döden

I Sverige är kransar och blomsteruppsättningar vanligen på plats runt kistan när akten inleds. I Finland vilar kistan i ensamt majestät före begravningsakten, endast smyckad med en blomsterdekoration på själv kistan. Övriga kransar och blomsteruppsättningar väntar utanför kyrkorummet, och före begravningsakten bär de närvarande fram dem och placerar dem runt kistan. Det är vackert. Man gör något, man är en del i en ceremoni.

Annons
Annons

Vid aktens slut uppmanades vi att själva hämta våra kransar och blomsteruppsättningar vid kistan och sedan bilda en häck med dessa, när kistan bars ut till den väntande bilen. När kistan var på plats i den mycket vita bilen lade vi alla våra kransar och blomsteruppsättningar runt kistan – så gled den vita bilen iväg med kistan, långsamt.

I ceremonin ingick en pianoversion av en välbekant tonsättning av Jarl Hemmers dikt ”Spegling” med de kända raderna om att ”allting är en spegling, och speglingen är allt.” Jag erinrade mig plötsligt ytterligare några rader ur dikten: ”Jag ville simma ut i de vita sommarmolnen som tindra där himlen och havet flyta hop.”

Så lämpligt för Taisto, seglaren, skepparen.

      LÄS MER: Dags att låta döden ta plats i livet

Bara några dagar senare var det dags för ännu en begravning, denna gång på Skogskyrkogården i Stockholm. Christoffer Barnekow, en uppskattad, älskad kulturpersonlighet.

”Alltid på barrikaderna”, brukade vi hälsa varandra när vi sågs i det kulturella Stockholmsvimlet.

Borgerlig ceremoni. Vacker musik, vackra ord. Ingen defilering. I stället manades vi att vid ceremonins slut samlas kring kistan och lägga en blomma på den om vi ville, röra vid den – eller bara umgås.

Det blev vackert, med Christoffer i centrum i sin kista. Som på en barrikad.

Populära erfarna tankar

  1.  Pappa döstädade inte - och glad är jag!

    Min pappa samlade på allt. Vi brukade fråga: ”Är detta något som fungerar eller är det bara...

    Lena Adelsohn Liljeroth
  2. Kalla mig gammeldags - men jag ogillar när åsikter blir nyheter på SVT

    När medievärlden genomgår omvälvande förändringar skulle man kunna tro eller hoppas att de gam...

    Staffan Dopping
  3. När svärmor glömde bort hur man kokar kaffe

    Jag drömde att jag hade blivit dement. Att jag var på väg till en läkarmottagning, men kunde int...

    Christina Kellberg
  4. Fem skådespelare med taskig barndom, hur kul är det?

    Så har en tionde säsong av ”Stjärnorna på slottet” dragit igång i SVT. Jag vill väl inte p...

    Leif Schulman
  5. Den sanna historien om ”bapelsin gubbjävel”

    Skrönor kan vara kul – eller ganska jobbiga. Själv har jag dragits med några stycken i uppemot...

    Ulf Elfving
Visa fler erfarna tankar
Annons
Annons
Läs nästa artikel Vackert när begravningen speglar den sörjdes personlighet Vackert när begravningen speglar den sörjdes personlighet